– Det är klart att jag ofta tänker på det som hände, nästan varje dag. Jag inser att jag haft tur, och att jag har många människor att tacka för att jag sitter här.
Han berättar sin historia för oss vid ett bord utanför omklädningsrummen vid Lundbyvallen i Mjölby. Det var här han började sin karriär som fotbollsdomare när han var i 15-årsåldern.
– Jag minns att alla som spelade i klubben var tvungna att gå en domarkurs och sen döma ett par matcher. Och jag tyckte det var kul så jag fortsatte.
Nu står han inför sin största utmaning hittills på fotbollsplanen, när han på söndag dömer Ängelholm-Kristianstad i division 1.
– Mitt mål är att komma så långt som möjligt och lyckas jag ta mig in i ettan är det ett stort steg.
Men att vara bra på fotbollsplanen är egentligen en bisak i hans liv. Han kämpar fortfarande med en del sviter från den där dagen, den 19 december 2015, då allt förändrades på några sekunder.
– Fysiskt sett mår jag jättebra, men psykiskt har det varit tuffare, säger han och tar av sig solglasögonen.
Det märks tydligt att han blir berörd av att prata om det som hände, men han berättar lugnt och sansat om händelsen för knappt två år sen.
– Vi har ett lag som heter Wasa och skulle spela korp-SM i innebandy, i Collegium i Linköping. Vi hade spelat sex-sju matcher den här dagen och var framme vid kvartsfinal.
David säger att det som sen händer har han fått berättat för sig. Själv minns han inget.
– Jag vet att jag gick till avbytarbänken och sa till en kompis att jag kände mig yr i huvudet. Sen svartnade det och jag minns inget mer.
I samma ögonblick som han la sig ner stannade hans hjärta och han började krampa.
– Det blev kaos. Någon kastade bort sargen, någon ringde ambulans och någon började köra hjärt- lugnräddning.
Ambulanspersonal var på plats efter fem-sex minuter. De satte igång med hjärtstartare och David fick pulsen tillbaka. Sen lastades han in i ambulansen och kördes i ilfart till US.
– Där sövde de ner mig och kylde dessutom ner kroppen, allt för att hjärtat skulle få så lite som möjligt att jobba med.
Efter 36 timmar i respirator väcktes han upp. Men ingen visste då i vilket skick han skulle vara, efter att hjärtat stått still i cirka fem minuter.
– De första dagarna var jag väldigt snurrig och hade inget närminne alls. Men sakta men säkert kom minnet tillbaka och från onsdagen har jag klara bilder av vad som hänt därefter.
Orsaken till hjärtstoppet var, enligt vad läkarna berättat, att David fick en hjärtmuskelinflammation. Och när hjärtat påfrestades igen så stannade det.
– Plötsligt hjärtstopp har inte orsak i något medfött hjärtfel eller så. Jag fick helt enkelt en sjukdom i hjärtat. Och jag har i efterhand läst att bara cirka fem procent överlever en sån grej.
David säger att det första halvåret var psykiskt väldigt tufft. Han visste att om det här hänt när han varit ensam hade han aldrig överlevt.
– Det gjorde att jag inte vågade göra saker själv. Jag vågade inte träna själv, inte löpa själv. Jag var nere på gymmet men vågade inte träna ifall det skulle hända igen.
Efter många samtal med personal vid lasarettet lossnade det till slut.
– De sa till mig att det inte kan hända igen. Och till slut tog jag väl in det.
De första dagarna efter hjärtstoppet beslutade läkarna ändå att operera in en ICD (Implantable Cardioverter Defibrillation) i Davids kropp.
– Om det här mot förmodan skulle hända igen så känner apparaten av det och skickar iväg signaler så att den slår igång mig igen. Som en inbyggd hjärtstartare. Det känns självklart som en extra trygghet.
Det har gått snart två år sen händelsen och David säger att han tänker på det nästan varje dag. Det har påverkat honom, men såklart även hans omgivning.
– Min flickvän Jannie Olofsson var i hallen när det hände och blev givetvis som alla andra väldigt påverkad. Men hon har varit ett jättestort stöd och vi har haft stor hjälp av varandra i det här.
Han tänker ofta på alla de människor som den dagen gjorde det möjligt för honom att få leva vidare sitt liv. Alla kunde så klart inte göra allt men alla gjorde något. I en sådan situation där paniken uppstår är allt samarbete viktigt oavsett om det är att öppna en dörr, ringa ambulans, stötta eller göra hjärt- och lungräddning.
– Utan dessa människor hade jag inte suttit här idag och jag är dem evigt tacksam.
Vad har du i första hand lärt dig av det som hänt?– Att man aldrig någonsin ska träna eller tävla när man är sjuk. Det är inte värt det.