Det är lätt att älska en personlighet som Pia Sundhage.
Jag vågar redan påstå, trots att det ännu inte spelats en enda sekund av EM, att vår nya förbundskapten är guld värd för svensk fotboll.
Med ganska exakt ett dygn till premiären mot Danmark sitter Pia Sundhage framför oss på ett podium inne på Gamla Ullevi i Göteborg. Trängseln i presskonferensrummet saknar motstycke vad gäller ett svenskt damlandslag. Alla är där. Alla vill höra. När Pia Sundhage talar lyssnar man.
Kontrasten till liknande stunder med den förre förbundskaptenen Thomas Dennerby är stor. Han fick nästan alltid kritik, vad han än gjorde, hur mycket han än log, och inte heller i omklädningsrummet ska han haft något större förtroende, trots VM-framgången i Tyskland 2011.
När Pia Sundhage säger att ”farten och modet” är nyckeln till svensk framgång i EM nickar vi instämmande inför en egentlig självklarhet, men Pia säger ju så mycket annat, sånt som man inte förväntar sig ska komma från en svensk förbundskapten och det är nog därför som vi är så många som redan tagit henne till våra hjärtan.
Hon känns så varm och vänlig, men samtidigt vet vi att hon kan vara ordentligt krävande. Hon vill se resultat, i alla lägen, det har hon med sig från USA och det känns härligt uppfriskande i landet lagom.
Vi förväntar oss inte heller att en förbundskapten ska säga så här om sin egen spelare: ”På det första lägret tänkte jag, hon är ju fan helt oduglig” (Aftonbladets EM-bilaga).
Spelaren hon syftade på var Jessica Samuelsson, som i kväll springer ut till EM-premiären som ordinarie högerback. Det säger också en del om människan och tränaren Sundhage, även om jag anar att hon innerst inne känner en viss oro över just nämnda position i det svenska laget.
När EM-festen drar igång känns det faktiskt som att den största svenska stjärnan finns vid sidan av planen, i tränarbåset. Ett sådant starkt intryck har Sundhage gjort under sin tid som förbundskapten, där hon rest land och rike runt, med eller utan gitarr, som en gigantisk PR-maskin för det stundande mästerskapet. Bara genom sitt sätt att vara.
Men – i slutändan är det ändå spelarna det hänger på. Till skillnad från Erik Hamrén har Sundhage ett spelarmaterial som är gjort för att spela en fartfylld och offensiv fotboll och det känns tryggt att kasta ur sig ett tips som säger att Sverige tar sig till semifinal – minst. Något guld blir det inte, det tar ett revanschsuget Tyskland, men ett lyckat EM på hemmaplan kan ändå ge svensk fotboll stora vinster i form av en attraktivare allsvenska (med det är också upp till klubbarna att hantera intresset rätt) och ett trendbrott vad gäller antalet utövare.
I kväll börjar festen. Göteborg kokar redan, och jag hoppas att EM-pulsen även letar sig till Östergötland och det som komma skall i Linköping och Norrköping.