– Om det varit värt det? Ja, jo, kanske. Men nu är det samtidigt skönt att det är över.

Han berättar hur han under hösten 2016 klev in i styrelserummet i sitt hjärtas förening.

Han såg det som ett hedersuppdrag och något stort för honom personligen. Men han anade nog inte hur tuff resan skulle bli.

– Redan då hade föreningen riktigt dålig ekonomi och jag fick som utbildad civilekonom uppdrag att titta över hur det stod till. 

Det första han upptäckte var att dåvarande styrelsen hade betalt för att sköta sina uppdrag. Den som hade högst arvode låg mellan 5 000 och 6 000 kronor i månaden, enligt Robin Hals.

– Mitt första förslag var att vi skulle ta bort alla arvoden. Vi kunde ju inte skylla på dålig ekonomi om vi själva satt och fick betalt.

Dagen efter det styrelsemötet fick han ett mejl där hela den sittande styrelsen valde att avgå med omedelbar verkan.

– Jag fick frågan om jag ville ta över som ordförande och gjorde det. 

Nu är vi i maj 2017. Robin fixade fram ett antal vänner som också ville ingå i styrelsen och de satte igång att arbeta.

– Vid den tiden var vi en "systerförening" till AFK Linköping. Vi hade själva inget A-lag, inget juniorlag eller pojklag äldre än 12 år. Så tyckte vi inte att det skulle fortsätta utan bröt oss loss från det samarbetet.

Vid den tiden hade föreningen skulder på ungefär en miljon kronor. Dessutom hade man elva avlönade medarbetare.

– Det var bland annat ekonomiansvarig, ansvarig för medlemsregistret, ansvarig för kiosk och tvätt, massör och vaktmästare. Så det första vi gjorde i den nya styrelsen var att varsla personal, för vi hade helt enkelt inte råd att ha alla kvar. 

Några av de anställda fick stanna, men under den här perioden skedde ett misstag som kom att kosta klubben mycket pengar.

– Under sommaren 2017 missade vi att betala en skatt. Det föll helt enkelt mellan stolarna. Och på grund av tidigare missar så fick Skatteverket nog. Vi fick en avbetalningsplan som vi inte lyckades hålla och då blev vi av med vår rätt att ha personal på bidrag. Dessutom blev vi tvingade att betala tillbaka bidrag vi fått från arbetsförmedlingen.

Dessutom skickade en tidigare styrelseledamot ett inkassokrav till föreningen för utebliven ersättning i sitt uppdrag.

– Jag har fått frågan många gånger hur jag kunde hoppa på det här, när jag märkte hur illa det stod till. Men jag vet inte, jag kanske är naiv. Samtidigt känner jag en stor kärlek till föreningen som varit viktig för mig personligen. Jag är uppvuxen runt klubben och hängde mycket där när jag var liten. Så det var med stor stolthet jag tog mig an uppdraget som ordförande.

Han erkänner dock att det många gånger känts rätt hopplöst.

– Den skuld vi hade strax under en miljon blev vi aldrig av med. Vi släckte bränder hela tiden, det blev inte värre men heller aldrig bättre. Vi stod hela tiden och stampade och det var oerhört frustrerande.

Under vintern 2018 blev det för mycket. Hans hälsa blev allt sämre och till slut gick det inte längre.

– Mitt hjärta började slå dubbelt, ett tydligt tecken på stress, och jag hade inget annat val än att ta timeout. Jag var tvungen att tänka på mig själv. 

Fram till april i år var han helt bortkopplad från föreningen och fick ingen information vad som hände. När han kom tillbaka visade det sig att situationen nu var ännu värre.

– De som skötte ekonomin hade struntat i att betala skatt under sex månaders tid vilket gjorde att det dök upp ett krav från Skatteverket på en halv miljon kronor. 

Han suckar och säger:

– Missen var att man prioriterade fel räkningar. Östra har alltid haft skulder och vi har varit tvungna att betala "rätt" saker. Vi var tvungna att lägga undan de fakturor som gav oss minst problem om jag uttrycker mig så. Men att inte betala in skatt var ingen bra prioritering.

Den närmaste tiden pågick en intensiv jakt på pengar, som också lyckades.

– Vi fick in 152 000 kronor från medlemmar och andra klubbar. Sen fick vi låna 180 000 kronor från en medlem som vi ska betala tillbaka på ett år och därutöver plockade vi lite andra bidragspengar som var på väg in.

Så skatteskulden betalades den 8 juli. 

– I den vevan varslade vi de sista anställda för att strypa ännu mer kostnader. Så jag och en styrelsemedlem, Miran Furat, har delat på många arbetsuppgifter, plus att vi fått hjälp av många snälla föräldrar.

Men problemen slutade inte där. Föreningen kom i kontakt med Sisu Idrottsutbildarna och därifrån fick man hjälp med en kostnadsfri redovisningsekonom som gick igenom föreningens räkenskaper de tre senaste åren. 

Då upptäckte man felaktigheter i bokföringen där det saknades underlag för utgifter på 182 000 kronor.

– Vi konfronterade då den personen det gällde och fick tillbaka de pengar som fattades. 

Det gjordes ingen polisanmälan?

– Nej.

Under de sista månaderna av 2019 har man arbetat hårt för att betala av de skulder som fortfarande finns och att skära hårt i kostnaderna. Och när Robin Hals lämnade över ordförandeposten vid årsmötet för en dryg vecka sen var situationen betydligt bättre än tidigare.

– Föreningens skuld var 399 000 kronor den sista september. Det var till ÖFF, till kommunen och till Intersport.

– Men samtidigt har vi 300 000 kronor på kontot. Vad de pengarna ska användas till, vilka skulder som ska betalas av, vill vi att den nya styrelsen ska få bestämma över.

På årsmötet, som var väldigt välbesökt, valdes sju nya ledamöter in i styrelsen. Vem som blir ny ordförande väljs senare.

– Jätteskönt att det gick så smidigt. Och jag skulle vilja påstå att situationen för Östria just nu ser bättre ut än den gjort på kanske 10-15 år. Dessutom är ju A-laget klart för division 4.

En förklaring till en stabilare ekonomi är att man fick ta del av de föreningspengar som byggjätten Michael Cocozza delade ut för en tid sen.

– Det var en väldigt generös gåva som givetvis betyder jättemycket. 

Efter tre tuffa år drar sig Robin Hals nu tillbaka. Han ska satsa på sitt eget företag där han hjälper idrottare att åka till college i USA. 

När vi ber honom se tillbaka på de år som gått säger han:

– Jag känner att jag fått ta väldigt mycket oförtjänt skit. Men samtidigt får man respektera att några tycker att mitt jobb inte varit tillräckligt bra, men kritiken har oftast varit från de som inte vetat hela sanningen. Man har bara sett stora skulder och inte vad de berott på. Det går inte att berätta allt för alla.

Känner du dig nöjd över det jobb du gjort?

– Det måste jag säga.