Vi möts vid den lilla konstgräsplanen som byggts upp för spontanfotboll i Berga. Här spenderade tvillingsystrarna många timmar när de var yngre. Redan som små syntes det att de hade något extra när det gällde teknik och bollkänsla – men fick även stämpeln att var lite lata. Talangen fanns där, men jobbet som krävdes för att ta vara på den verkade systrarna inte vilja lägga ner.
Men sedan kom vändningen. De ville ge fotbollen en ordentlig chans och ta klivet till Vadstena som satsade i division 1. Den dåvarande Vadstenatränaren Mikael Bjurbäck hade de tidigare haft som tränare i Tinnis, men han var dock inte övertygad att det var rätt beslut att låta dem få förtroende i Vadstena.
– Han ville inte ha oss till en början eftersom han tyckte vi var så lata. Men det är någonting som han tar tillbaka nu. Han har betytt väldigt mycket för oss, säger Selma Cajlakovič medan Irma nickar instämmande.
Vad var det som gjorde att ni skärpte till er då?
– Jag var korsbandsskadad och hade en jättebra sjukgymnast som gjorde att jag började träna på egen hand. Jag drog med mig Irma på den resan. Där växte vi väldigt mycket som personer men även på planen, säger Selma.
Träningen och beslutsamheten lönade sig och de hade två bra säsonger med Vadstena, som de också själva ser som sitt genombrott.
– Det är det första laget vi har känt oss riktigt hemma i. Det blev som en andra familj. Det var bra folk runt omkring oss och bra ledare. Allt var jättebra. De hade folk som trodde på oss och det behövde vi. Det var synd att det blev som det blev med att laget lades ner, säger Irma.
Därefter blev det en säsong i IFK Norrköping där de var nära på att vara med och ta laget upp till elitattan. De föll dock på målsnöret med en andraplats – men att tillhöra en klubb som IFK Norrköping gjorde att ett nytt fönster öppnades för tjejerna. De var och provtränade för KIF Örebro som precis skulle ta klivet upp till allsvenskan. Klubben var intresserad av tvillingsystrarna men vågade inte riktigt satsa på duon från division 1 och de fick istället direktiven att testa på spel i Elitettan först. Det slutade med att underskrifterna hamnade hos Kalmar.
– Jag hade en dålig magkänsla, men vi körde på det ändå. Vi kände att det var nu eller aldrig. Vi kom dit och allting var jättebra. Men jag skadade mig och fick aldrig min ärliga chans där. Det blev jag besviken över och valde därför att lämna. Tränarna hade ett förtroende för Selma men jag kände inte att det fanns för min del, förklarar Irma.
Fotbollsresa skulle de göra tillsammans så när det inte blev som de hade hoppats på bröt de sina kontrakt efter ett halvår och flyttade hem.
– Fokuset på fotbollen ligger inte så högt i år längre utan nu är det bara fokus på att komma tillbaka. Just nu har vi ingen glädje alls, säger Irma.
Först den 17 juli får de leta sig vidare till någon annan elitklubb när transferfönstret är öppet. Tills dess tränar och spelar de tillsammans med BK Tinnis i division 2. Men om det blir någon fortsatt satsning på fotbollen är dock oklart.
– Vi vet inte om vi kommer att lägga fotbollsskorna på hyllan. Men vilka är vi utan fotbollen? Vi är identitetslösa. Samtidigt har vi fått käftsmäll efter käftsmäll och det känns inte värt att lägga ner den tiden om man inte får någonting tillbaka. Vi kämpade väldigt mycket för att ta oss till elitettan, men så hamnade vi i något negativ istället, säger Selma medan Irma fyller i:
– Kalmar kanske är en bra klubb för någon annan. Men för vår del var det inte det. Det känns som en riktigt stor besvikelse. Jag flyttade dit för att få chansen och för att få spela. Men det fick jag inte. Då var det dags att säga hej då.
Om IFK Norrköping skulle ta klivet upp till elitettan, och klubben är intresserade av att ge dem en chans, är det dock inte omöjligt att systrarna blir revanschsugna inför nästa säsong. Och visst vore det kanske skönt för tvillingarna att få ha just Kalmar som seriemotståndare?
– Kommer det en bra chans tackar vi såklart ja, säger tvillingarna i kör med ett leende på läpparna.