Delanay Baie Pridham råkade i våras ut för sin andra korsbandsskada. "Det blir en extra utmaning när du är så långt hemifrån. Jag är verkligen tacksam att min mamma kunde komma hit som stöd. Det hade varit ännu tuffare att gå igenom det på egen hand", säger hon.
Det blåser som vanligt på Bilbörsen arena.
Hösten är här, men när solen hittar fram genom molnen värmer den skönt. När Linköping FC tränar för fullt står Delaney Baie Pridham bredvid och tittar på. Anfallaren värvades sent från Kristianstad, spelade några träningsmatcher – och drabbades av karriärens andra korsbandsskada.
Snacka om mardröm.
– Jag vet vad som krävs för att ta mig tillbaka. Jag vet vilka mentala hinder jag behöver bestiga, hur tufft det kan än vara. Men jag har varit igenom det och kommit tillbaka starkare på andra sidan. Det ska jag göra nu också. Jag ser ljuset i slutet av tunneln, säger 26-åringen.
Hon behöver inte säga att hon längtar efter att vara med lagkompisarna på planen.
Det syns på ögonen.
Hon är lättpratad, öppen och nyfiken.
Samtidigt som LFC jagar SM-guld tvingas 26-åringen fortsätta på den smärtsamma vägen för att få göra det hon älskar.
Om allt går som hon vill kan hon börja träna med boll igen om någon månad eller så.
– Varje gång jag är här tänker jag på att vara ute på planen igen. Fotboll är mitt liv. Det är tufft när det bara tas ifrån dig. Jag skulle säga att 70–80 procent handlar om det mentala. Kanske mer. Vad som händer inne i huvudet och hur du kan njuta av de små vinsterna längs vägen. Gå med kryckor. Gå utan kryckor. Böja knäet mer än 90 grader. Små saker som du tar för givet när du är frisk, säger Delaney Baie Pridham.
Minns du vad som hände?
– Det högg till i knäet, men jag trodde inte det var så farligt. Jag spelade vidare, men morgonen efter kunde jag nästan inte gå på det och då anade jag att något allvarligt hänt.
– Det är klart att det blir som en chock. Det var väldigt, väldigt svårt att ta in. Jag spelade bra med laget, var glad att vara här...och sen i ett ögonblick rycks allt ifrån dig. Varför händer det mig? Varför måste jag gå igenom det här igen? Du får inte tänka för många sådana tankar. Då går du sönder. Allting händer av en anledning, men just nu vet jag inte varför.
"Jag gör allt jag kan för att stötta laget", säger Delaney Baie Pridham som här grattar Yuka Momiki.
Men en sak vet hon.
Hon ska tillbaka.
– Det är och har varit tårar både av glädje och sorg. Det är dagar som är fantastiska och det är dagar som...inte är lika bra. I måndags gjorde jag ett styrketest i Norrköping som visade extremt bra resultat. Då grät jag av glädje i bilen på vägen hem. Tårar är inte farliga och inget att vara rädd för. Låt det komma ut. Det är en del av läkningen. Men det händer oftast när jag är ensam.
Vad tänker du om framtiden?
– Kontraktet går ut och nu är det mesta ovisst. Men jag vill stanna. Hundra procent. Jag älskar laget, ledarstaben, stödet... "Loben" (Rolf Gustavsson, lagledaren) har varit som en kung för mig. Jag är så tacksam för allt vad han gjort. Han har alltid funnits där när jag behövt hjälp. Språkbarriären gör att vi inte pratar så mycket, men det behövs inte. Vi har ändå den där kommunikationen.
– Klubben har varit extremt stöttande och jag hoppas av hela mitt hjärta att får komma tillbaka starkare och göra många mål för Linköping nästa år, säger Delaney Baie Pridham.
Guldracet?
– Det är fantastiskt. Vårt mål är att ta guld. Det har det varit ända sedan i våras.
Rolf "Loben" Gustavsson har varit ett starkt stöd under skadeperioden.
Född och uppväxt i Saratoga i Kalifornien nära San José är hon förresten inte oväntat stort ishockeyfan. Det visar sig att pappa har spelat själv och är nära vän med NHL-ikonen Joe Thornton.
– Visst är det några killar från Linköping som är draftade av Sharks nu? Nån Filip...
Ja, Bystedt och Mattias Hävelid.
– Kul. Det ska bli spännande att följa dem framöver.