Efter tio år i klubben har Haris Radetinac nått något av kultsatus i Djurgården. Inför derbyt mot AIK i oktober hyllades han med ett mäktigt tifo.
Haris Radetinac har en kanonsäsong bakom sig. Han var starkt delaktig till att Djurgården slutade tvåa i allsvenskan, blev "bäst i stan" och är klart för slutspel i Europa Conference league. Ändå är han inte helt nöjd.
– Om jag hade kunnat byta ut Europaspel mot ett allsvenskt guld hade jag gjort det. Det gör ont. Två år i rad har vi varit nära men inte klarat av pressen de sista månaderna. Klart att det väger tungt att vi har tagit mer poäng än något annat svenskt lag i ett gruppspel i Europa. Men titlar är nummer ett.
Trots två svåra korsbandsskador med lång rehabiliteringstid och att han skulle kunnat vara pappa till flera med- och motspelare finns inga tankar på att avsluta spelarkarriären.
Hur nära är du att förlänga kontraktet?
– Det är dumt att säga att det är klart. Men vi har haft en bra dialog och jag ser inget annat än att jag ska fortsätta spela i Djurgården även nästa år. Eller kanske två år till. Eller tre.
Vad är det som lockar?
– Jag har spelat fotboll så länge jag kan minnas. Det är inte bara mitt jobb. Det är något jag verkligen älskar. Att bara säga hej då till fotbollen skulle vara jävligt tufft. Vart ska jag ta vägen då? Och jag känner inte att jag är färdig än. Särskilt inte nu när vi har en åttondelsfinal att spela i Europa.
Men allt är ändå inte bara fotboll för Haris Radetinac. I somras öppnade han en kebabrestaurang tillsammans med en barndomskompis och förre lagkamraten Astrit Ajdarevic. Det är där, på German Döner Kebab i Skärholmen centrum söder om Stockholm, vi träffas för en intervju.
– Vi tre var på semester på samma ställe i vintras. Det var då vi bestämde oss. Vårt koncept är unikt. Vi satsar på finare, lite lyxigare kebab men ändå till bra priser, säger han.
Hur har det gått?
– Bra. Bättre än förväntat. Det kom mycket folk i början. Sen blev det en liten dipp. Men så är det ganska ofta med nya ställen.
Är det något du kan tänka dig att satsa på den dagen fotbollskarriären ändå tar slut?
– Inte att jobba själv med. Jag ser det här som en investering. GDK är en kedja som startade i Tyskland och som började i Sverige med tre restauranger i Skåne. Det här är första etableringen i Stockholm. Tanken är att vi ska bli stora i Stockholm och öppna fler ställen. Det finns en plan för det, säger Haris som i våras flyttade med familjen till Huddinge på "andra sidan motorvägen" från restaurangen sett.
– Det var en slump. Men det blev bra. Det är bara tio minuter från restaurangen. Jag kan komma hit efter träningarna och kolla läget.
"Jag bor bara tio minuter från restaurangen. Jag kan komma hit efter träningarna och kolla läget", säger Haris Radetinac angående kebabresaurangen han är med och driver i Skärholmen, söder om Stockholm.
Haris Radetinac växte upp i Serbien. Han visade tidigt talang som fotbollsspelare. Som 15-åring blev han uttagen till Serbiens U17-landslag. Men en udda skada satte stopp för debuten.
– Det var en hund som bet mig i vaden. Jag var borta från fotbollen tre månader.
2003 lämnade han Serbien och flyttade som 17-åring till Linköping för att förenas med sin pappa och sina bröder. Och för att spela fotboll. Karriären började i Linköpings FF, då i division 2. Det lät som en bra nivå, tyckte Haris då.
– Jag trodde det var näst högsta divisionen. Jag hade ingen koll på Sverige och att det fanns allsvenskan och superettan. Det blev en bra väg för mig – men den kanske skulle ha kunnat vara kortare...
På avstånd har han följt utvecklingen – eller snarare avvecklingen – av Linköpingsfotbollen med Citys fall och det faktum att Sveriges femte största stad nu inte ens har ett lag i division 2. Han är inte imponerad.
– Det kanske är dumt att säga i tidningen. Men så som de har jobbat – det kommer aldrig att gå. Du måste ha en grund med rätt människor som brinner för staden och för fotbollen och inte gör något bara för sig själva. Först då kanske du kan nå resultat. Då kanske det kommer folk på matcherna. Men dit känns det som om det är ganska långt.
Efter två år i Linköping väntade 2007 spel i Åtvidabergs FF för den offensive yttermittfältaren. Två år senare blev han stor hjälte när han sköt ÅFF tillbaka till allsvenskan.
– Jag hade fem bra år Åtvidaberg. Mina första två år där var fantastiska. Vi hade Peter Swärdh och (Andreas) Thomsson som tränare. Det är ganska mycket deras förtjänst att jag är där jag är i dag. Jag fick den tryggheten man behöver som spelare för att utvecklas, säger Haris Radetinac.
Om du jämför dig själv som spelare nu med hur du var i ÅFF?
– Det finns både fördelar och nackdelar med att bli äldre. Nu ser jag mig mer som en allroundspelare. Jag kan spela på många positioner. I Åtvidaberg var det kanske mer så att jag sprang på min kant och bara utmanade och utmanade tills jag tappade bollen. Nu tar jag klokare beslut.
Via Mjällby gick flyttlasset 2013 till Stockholm och Djurgården. Efter ett par första tuffa månader med mycket bänknötande har han vuxit ut till en given startspelare. Hans attityd och hängivenhet för klubben har också lett till att han blivit en favorit bland Djurgårdssupportrarna. Tidigare i år förärades han ett tifo och en hyllning från fansen som är få förunnat.
Du har blivit en riktig Djurgårdslegendar.
– Ja, det verkar så. Det är svårt att ta in allt och de hyllningar jag fått i år för det ska mycket till för att man ska hamna där. Det är något jag kommer att bära med mig hela mitt liv och något jag kan berätta för mina barn och som de kan berätta för sina barn. Det är mer värt än varenda krona man har tjänat in.
Dessa hyllningar ser han som en höjdpunkt i karriären i konkurrens med SM-guldet 2019 när Djurgården i den avslutande matchen hämtade upp 0–2 till 2–2 mot IFK Norrköping – i Norrköping.
Du verkar trivas i Norrköping. Du gjorde avgörande målet mot dem tidigare i höstas. Har spel i IFK någonsin varit aktuellt?
– De har aldrig hört av sig... Och jag ser inte att jag skulle spela för någon annan klubb i allsvenskan än Djurgården.
Vilken är den bästa spelare du spelat ihop med?
– Det är svårt att bara nämna en. Men när jag kom till Djurgården var jag jätteimponerad av Simon Tibbling, hur proffsig han var och hur han var som människa. Just då kändes det som om han var på en helt annan nivå.
Ser du dig själv som tränare när du slutar spela?
– Det är inte lika roligt som att spela själv. Men jag skulle kunna tänka mig att testa. Jag har väldigt svårt att se mig själv släppa fotbollen helt.
Sista frågan: Vad gör Haris Radetinac om tio år?
– Spelar fotboll.