En mittback från Linköpings FC leder EM:s skytteliga och håller på att bli hela nationens kelgris.
Nilla Fischer – vilken klippa.
Jag vet att man inte ska jämföra med herrfotboll, men när jag skriver att Nilla Fischer har DET som Johan Mjällby hade på sin tid förstår ni kanske vad jag menar. Och att det är något väldigt positivt.
Samma urkraft, samma vinnarskalle, samma härliga huvudspel och offervilja.
Fischers utveckling som mittback är verkligen värd att uppmärksamma. Första gången jag såg henne i positionen var nog mot Jitex på Folkungavallen i fjol. Då trodde vi att det bara var ett enstaka vikariat på grund av skadeproblemen i truppen, men jag har för mig att jag redan då skrev ett twitterinlägg om att hon kunde vara ett ämne även på samma plats i landslaget. Totalt kompromisslös, enorm i huvudspelet och en ledargestalt med ett av landets bättre tillslag. Det som såg sisådär ut var positionsspelet, som är nog så viktigt.
Med läromästaren Lotta Rohlin vid sin sida har hon tagit steg för steg även där under de senaste månaderna. Det är fortfarande ett frågetecken när det blir bättre motstånd, men fördelarna kommer att överväga ändå, det är så det känns. Fischer ser bättre tränad ut än någonsin och att hon förmodligen skulle vara minst lika nyttig som central mittfältare i landslaget är inget vi behöver ödsla diskussionstid på just nu. Inte när vi har en mittback som leder skytteligan i EM.
Sverige har bara spelat två matcher i det här mästerskapet, men jag kan lova att den blonda granitklippan redan nu, genom sina insatser, sett till så att fler unga tjejer och killar kommer till Linköping Arena under sensommaren och hösten för att se idolen och LFC spela i allsvenskan.
Jag vet annars inte hur mycket vi ska tillåta oss jubla över utklassningssegern på Gamla Ullevi, för det var verkligen ett erbarmligt dåligt Finland vi spelade sönder och samman, men storsegern förde i alla fall med sig en massa positiva saker som det måldansande landslaget nu tar med sig när tuffare motstånd väntar.
Först och främst; Sverige är (i princip) kvartsfinalklart och har ett guldläge att vinna gruppen och därmed få en "enklare" lottning i kvarten. Oavgjort mot Italien på tisdag räcker.
För det andra; Självförtroendet, som fick sig en törn i premiären mot Danmark, bör vara tillbaka – med råge.
För det tredje; Båda våra anfallare, Asllani och Schelin, fick revansch för straffmissarna senast och gjorde MÅL. Asllani var på ett briljant spelhumör redan från start och Schelins axlar blev flera ton lättare efter att hon fick göra 4–0 i andra halvlek. Oj, så viktigt det var, för Schelin alltså, inte för matchen, den kändes som Sveriges redan efter två minuter.
För det fjärde: Caroline Seger – hon var briljant långa stunder.
Nilla Fischer var för övrigt sista spelare att lämna planen. Hon stod och skrev autografer i en evighet - och önskade säkert att den ljuvliga kvällen aldrig skulle ta slut.