När delar av sittplatspubliken på Nya Parken spontant ställer sig upp och applåderar, jag då vet man att IFK Norrköping gjort något extra, något bra.
Tyvärr, för IFK:s del, hann även samma publik sätta sig ner av besvikelse när Malmö sent gjorde 1–2, och visade den effektivitet som är värdig ett troligt, blivande mästarlag.
Det var annars en ljuvlig försommarkväll i Norrköping och vi bjöds en match mellan två svenska fotbollsklassiker som under gamla goda IFK-tider hade lockat minst 10 000 till Parken. Nu kom det "bara" en bit över 7000 åskådare och det smärtar att se att allt färre tar sig till matcherna i den gamla fina fotbollsstaden. Jag tror inte att intresset är mindre än förr, inte alls, men i dag kan du betala några hundra i månaden för att sitta se varenda spark i allsvenskan på din "padda" hemma i soffan, samtidigt som du i pausen hänger tvätt och äter med resten av familjen. Där har ni nog en del av förklaringen till att vi inte var fler, som på plats, såg IFK skaka om serieledaren.
IFK gjorde till stora delar en perfekt match, minus effektiviteten. Spelade ett kaxigt, högt försvarsspel som störde MFF, vann åtta av tio närkamper med en glimrande Andreas Johansson som härförare, och visade att det gör ont att möta IFK Norrköping 2014 (förbered er, ÅFF).
Samtidigt – Malmö stod för den individuella klassen och det är sådana här segrar som brukar leda till löpsedlar om SM-guld.
Lägg förresten namnet Linus Wahlqvist på minnet. 17-åringen drog ner applåder med sitt mogna backspel och här har IFK en riktig guldklimp att vårda.