Det var fredagsmys av bästa sort och då klev såklart tacons frontfigur, Anders Svensson, fram och spelade hjälterollen.
Kritiserade förbundskaptenen Erik Hamrén har med en dåres envishet hävdat att Elfsborgs ålderman inte längre orkar 90 minuter på landslagsnivå, och kanske har han rätt, men i går räckte det så bra med 68 minuters spel för att vår spelintelligente veteran skulle hinna med att hålla liv i Sveriges VM-dröm.
Resultattavlan visade 1–2 på mäktiga Aviva Stadium efter en högdramatisk fredagsrysare och Olle Nordins mardrömssiffror från Italien-VM 1990 fick äntligen en positivt inbörd för ett svenskt landslag. Nu är vi med i matchen igen och vägen mot andraplatsen efter suveräna Tyskland ligger inom räckhåll. Ja, vägen känns till och med rätt rak.
Det finns fortfarande mycket att diskutera och ifrågasätta kring det svenska försvarsspelet, men om vi för en stund lägger Mikael Antonssons hjärnsläpp åt sidan, är det Anders Svenssons mål och Zlatan Ibrahimovics genialiska fotbollshjärna vi kommer att minnas från den här sköna kvällen i Dublin.
Jag har fortfarande svårt att tro att jag såg rätt där i den 57:e minuten. Anders Svensson sprang i djupled! Det har han väl inte gjort på fem år, känns det som. Men nu tog han i alla fall löpningen, och Zlatan viftade med sitt magispö och smekte fram passningen till Svensson som avslutade kliniskt.
Och den glädjen.
Oh, det värmde ett fotbollshjärta att få se en 37-årig spelare jubla på det sättet. En nyckelspelare i allsvenskan, jovisst, men i går bevisade också Anders Svensson att smartness och rutin är spetsegenskaper som fortfarande fungerar och gör skillnad på den internationella scenen. Men – den djupledslöpningen fanns nog egentligen inte med på taktiktavlan. Eller?
Hur som. Valet av Anders Svensson från start ska förbundskapten Hamrén ha beröm för. Äntligen visade han lite fingertoppskänsla i sin laguttagning och det har vi inte direkt varit bortskämda med under hans fyra år som förbundskapten.
Frånsett målet var hjälten Svensson ack så betydelsefull för balansen i laget, som blev än viktigare efter mardrömsstarten med Irlands ledningsmål.
Sverige visade en karaktär som fick oss att tänka på andra landslagsårgångar då vi hade en förbundskapten, vilken vi numer hittar i en tv-studio. Hamrén har fått mycket kritik, till stora delar befogad sådan, men i ärlighetens namn har han ett rätt mediokert material att tillgå. Det finns verkligen bara en STJÄRNA och därför är det så viktigt att lagspelet äntligen började att fungera. Det tummades inte på någonting vid fasta situationer och det fanns ett lugn i passningsspelet, framför allt efter paus, som vi efterlyst så länge.
Men, som Anders Svensson sa efteråt: ”Det här är ingenting värt om vi inte gör vårt mot Kazakstan”.
Kloka ord, av en klok spelare.