Vi var på väg mot en ny svensk, klassisk vändning.
Det kunde ha gått – om det inte vore för världens bäste.
Det smärtar att uttrycka det, men rent fotbollsmässigt är det bara att buga och applådera Ronaldo för uppvisningen. Men tack också svenska landslagslirare för att ni gjorde ett tappert försök och förde oss halvvägs mot ett mirakel. Men ända fram till Rio kom vi inte och det gör ont. Vintern känns genast så oändligt lång att ta sig igenom och givetvis ska det bli underbart att få njuta av ett nytt fotbolls-VM under en sambasommar i Brasilien, men ett VM utan ett svenskt landslag blir aldrig samma sak. Det ger oss aldrig en ny het "94-sommar", inga spontana fontändopp och ingen vinter och vår med ett förväntansfullt förhandssnack.
Det blir dock ett VM med Ronaldo, och när vi väl kommit över den här smällen är det förstås något att se fram emot. Zlatan Ibrahimovic gjorde vad han kunde i stjärnduellen, åtminstone efter ett tag, men Ronaldo var hela steget före och visade sitt lag vägen mot Rio. Han var fenomenal. Ja, overkligt bra. Och då räcker det inte för Zlatan att bara vara Zlatan i ett svenskt, tämligen mediokert landslag. Att ställa de båda superstjärnorna mot varandra är därför tämligen "orättvist" i sådana här matcher, Ronaldo spelar med bättre spelare och det gav också utslag i den här mäktiga kampen.
Så här i efterhand kan man förstås sätta frågetecken för Zlatans tillbakadragna roll i första halvlek, men det tjänar ingen ting till nu. Zlatan kan ha spelat sitt sista VM och den som lider mest av den insikten är naturligtvis han själv. Förhoppningsvis finner han nya krafter för att ta oss till ett EM, men för att det ska lyckas måste han ha bättre hjälp och kanske finns den i en frisk John Guidetti. Vi kan i alla fall hoppas.
Ska Erik Hamrén fortsätta som förbundskapten? Ja, om han själv vill. Även om han gjort mycket konstigt på vägen har han nått klart godkända resultat med det här materialet. Vi har bara en världsspelare i dagsläget och då är det, när allt kommer omkring, rätt okej att ha pressat Portugal i ett playoff till VM. Det är lätt att sitta här, fem minuter efter slutsignalen på krisbygget Friends, och ifrågasätta taktiken i den här playoff-returen, men det var hela tiden en balansgång mellan att ta risker och döda defensiva ytor för ett av världens bästa omställningslag. Den balansgången är inte att leka med för någon coach, och när Hamrén väl beordrade full satsning fick vi både mål och ett kokande Friends, men också ytor bakåt som världens bäste kontringsspelare (han är det också) utnyttjade på ett kliniskt vackert och samtidigt smärtsamt sätt.
I bakgrunden av de två superstjärnorna gjorde för övrigt Kim Källström en lysande insats på mitten, där vi i andra halvlek fick se trotjänaren Anders Svensson, med stor sannolikhet, säga adjö till landslaget efter en lång och på många sätt fantastisk blågul karriär. Han hade givetvis velat slutat som en vinnare, men Svensson är en klok man och någonstans tror jag också att känner att det bästa laget och den största stjärnan tog sig till Rio.
Nä, nu är det dags att lämna Friends för den här gången och det lär sorgligt nog dröja innan vi får uppleva en sån här fotbollsfest igen.