Turkietfödde Melke Alan kom till Sverige som tvååring. Sedan dess har han bott i Örebro och trots att han sedan april månad är manager i Linköping City bor han fortfarande kvar i Närkestaden.
– Jag är ganska van att pendla. Dels i jobbet och sedan har jag haft massa andra uppdrag som tränare. Jag har bland annat pendlat till Stockholm, Västerås, Boden och Nyköping så det har antingen blivit tåg, flyg eller bil, säger Alan.
Men du är inte i Linköping varje dag?
– Med tanke på min managerroll är inte tanken att jag ska vara med på varje träning. Jag är med på träningen dagen innan match, på matchdag då jag coachar och sedan första fotbollsträningen efter match.
Melke Alan bekräftar också att det funnits intresse från City tidigare, men att det då aldrig kändes särskilt aktuellt.
– Tanken är att vi ska ha två tränare som sköter alla träningar och jag ska ha chefsrollen där jag ser till att all organisation funkar på såväl på som utanför planen. Det var också därför jag var intresserad att ta den här rollen. Jag och City har haft dialoger tidigare, men jag har tackat nej då det inte var möjligt med tanke på mina andra uppdrag. Då pratade vi dessutom inte om en managerroll utan i stället om en tränarroll och för mig var det inte intressant att vara tränare i division 2 med tanke på att jag hade mål högre upp. Jag jobbar ganska mycket med att åka runt då jag är affärsutvecklare för ett företag som heter Disteknik och den delen är ju också viktig för mig. Det är ju ändå bara division 2, inte superettan eller allsvenskan (skratt).
Förutom sin roll som manager i Linköping City och sitt arbete som affärsutvecklare för Disteknik är även Melke Alan förbundskapten för Arameiska Suryoyo, det syrianska folkets landslag som han fört till två VM för minoritetsländer.
– Det är syrianer från hela världen och när vi spelade VM i Gällivare 2008 och VM i Östersund 2014 följdes vi av ett par miljoner syrianer via nätet. Sist hade jag spelare från bland annat Turkiet, Schweiz och Österrike. Det är ett tufft jobb. Jag hade en spelarbank på 74 spelare att välja mellan och jag tog ut 18 av dem. Det är jävligt kul, det är lite större än att bara vara tränare i en division 1-klubb, även om det också varit väldigt lärorikt.
Linköping City har haft ett antal tränare på relativt kort tid. Gilles Stille lämnade klubben hastigt förra sommaren och sportchefen Michael Aldemir gick i stället in som huvudtränare. Efter fjolårssäsongen presenterades Vladan Ladan som ny tränare, men som en effekt av Melke Alans intåg i klubben valde Ladan att kliva åt sidan i slutet av april. Nu är det i stället Jesper Ny och Jerry Österberg som tränar laget med Alan som chef, men 41-åriga Alan anser inte att den så kallade tränarkarusellen är något onormalt.
– Jag ser det inte som så konstigt. Jag förstår inte varför man förstorar Citys sätt att agera, men förminskar andra klubbars sätt att agera när man vill ha resultat i en förening. Åtvidaberg tog in en ny sportchef och efter bara någon vecka slutade han. Det är sådant som ingår i idrotten och det är väldigt logiskt för om ett lag inte fungerar kan man inte ta bort tio spelare utan då får man försöka hitta någon som kan leda alla 20 spelare. Vem är det då som får ryka? Jo, det är tränaren.
Att Linköping har ett seniorlag i först division 2 anser många som ett stort misslyckande. Att då gnälla på Linköping City är en ekvation som Melke Alan inte får ihop.
– De undrar varför det inte finns något elitlag högre upp i seriesystemet, men så finns då Linköping City som vill framåt och som verkligen försöker, försöker och försöker. Det har inte fungerat hittills och därför vill man få det att fungera. Det kanske inte går att lösa fler spelare, men då försöker man hitta en annan tränare, säger han och fortsätter:
– Anledningen till att jag är här är för att jag ser det här som ett intressant projekt. Jag är inte här för att folk ska försöka förstå, men jag vill lyckas med det som vi inte lyckats med tidigare. Jag ser vilka möjligheter som finns i staden och hade inte styrelsen varit så hungriga hade jag inte velat komma, även om det hade varit i Göteborg eller Stockholm. För att kunna göra de här grejerna måste man ha både hunger och vilja och det är det som jag gillar med de här grabbarna. De är väldigt företagsamma, men det är inget som kommer fram. Det enda som kommer fram är att de inte kan någonting och att de bara sparkar tränare.