KRÖNIKA
När inhopparen Luka Miljaljevic gjorde 2–1 till Gais i den 74:e minuten kändes det mesta kört. ÅFF var närmare division 1 än någonsin tidigare. Men den här gången var mycket annorlunda, det fanns nämligen någonting i ÅFF som saknats under hela säsongen.
Tidigare har ÅFF, i långa stunder till och med, sett ut lite som ett kravlöst ihopplock av spelare utan själ och hjärta. Den riktiga desperationen har i alla fall saknats. Det kan nog de flesta skriva under på. Något som blir extra tydligt när du tittar på ÅFF:s prestation mot Gais. Plötsligt såg det ut som ett homogent kollektivt som gjorde allt för varandra och det räcker bevisligen långt.
För de två största bristerna var desamma. Spelet i egen box var lika virrigt som tidigare och undra om inte effektiviteten var ännu sämre trots tre mål framåt. När Bergqvist, Holster och Petersson i tur och ordning missade öppet mål från snittet av drygt en meter satt jag mest och gapade.
Men nu ordnade det sig ändå tack vare en glöd och desperation som det var länge sedan jag såg ÅFF utstråla. De 2058 åskådarna kändes som det dubbla sista kvarten och jag förstår att det var svårt att inte ryckas med.
Det var definitivt inte för lite - fast däremot kanske det var lite för sent. ÅFF är trots vinsten i ett ytterst prekärt läge då Frej också vann och glappet på fem poäng upp till kvalplats är därmed fortfarande intakt.
– Frej och Syrianska borde vara nervösa, sa Thomsson efteråt.
Och ja, jag kan nog faktiskt ändå hålla med.