Marcus Haglind-Sangré var tidig i utvecklingen och redan i unga år var han en spelare som utmärkte sig genom att vara stor och stark på planen. Han blev uttagen till Östgötalaget med spel under Halmstadlägret som också tog honom vidare till U17- och U19-landslag. Att tidigt vara stor och stark är något som han dock sett både som en för– och nackdel.
– Jag fick lägga mer timmar på det tekniska men blev samtidigt uttagen för att vara stor med en fysisk fördel. Sen har man känt en konkurrens bakifrån för förr eller senare växer de andra ikapp. Men jag hade absolut en fördel av det i yngre år då jag vann mycket närkamper, förklarar Marcus Haglind-Sangré.
Var det vid något specifikt tillfälle du kände av att folk började växa ikapp och du behövde lägga i en ny växel?
– Det var när jag kom till Malmö för att spela i U19- och U21-laget. Jag fick möta de bästa spelarna i min ålder och såg att de bästa i Sverige var på samma nivå som en själv. När du är runt i din egna stad eller till och med i ditt egna land kan det kännas som du inte har något större perspektiv på vart du ligger fotbollsmässigt. När jag kom till Malmö insåg jag att det fanns väldigt mycket att jobba på och att jag inte var klar bara för att jag hade kommit dit.
Från ungdomsfotboll i Linköpings FF och BK Derby till seniorfotboll i Malmslätt och FK Linköping tog alltså Linköpingskillen steget till juniorfotbollen i storklubben Malmö FF för att få en ny utmaning. Efter två säsonger i Skånelaget fick han inget A-lagskontrakt och valde att ta klivet till Motala och sen vidare till Oddevold – för spel i division 1 med båda.
– Efter att jag inte kom upp i Malmös A-lag har jag tänkt att om jag ska ta mig framåt på seniorvägen så är det speltid jag är ute efter. Jag har rankat det högre än att sätta mig på bänken i en elitförening när jag fortfarande är ung. Jag har bara velat spela så mycket matcher som möjligt.
Säsongen 2017 tog han klivet till det hårdsatsande Stockholmslaget Akropolis i division 1 som hade en klar och tydlig målbild – att ta sig upp till superettan.
– Det känns verkligen att det är ett lag med grekisk kultur. Under mina år här har vi bara haft grekiska tränare som kommer med ett helt annat tänk än vad man är van vid, säger 25-åringen och fortsätter:
– Strukturen och hur träningarna läggs upp är annorlunda och de kan grotta ner sig enormt mycket. Sen finns det såklart tränare i Sverige som gör det med, men jag har bara upplevt de här två grekiska tränarna (Konstantinos Panagopoulos och Giannis Christopoulos) som att de lever fotboll.
Och visst lyckades Akropolis med sitt mål. År 2017 föll de på målsnöret då de förlorade i kvalet men 2019 var Haglind-Sangré med och tog laget upp till superettan.
– Nyckeln har varit kontinuitet och att hitta en bra trupp. Bara för att laget kvalade och inte tog sig upp gav inte föreningen upp utan fortsatte hela tiden att jobba mot målet. På något sätt har de lyckats få hit tränare som är så pass duktiga också, säger Haglind-Sangré och fortsätter:
– Vårt mål nu är mer eller mindre att hålla oss kvar i superettan och då jämför vi oss med de andra nykomlingarna i superettan som Ljungskile och Umeå, och då ser det onekligen ut som att vi är ett topplag i jämförelse med dem.
Han själv har fått en allt större roll i laget och var kapten när laget tog klivet upp.
– På något sätt har jag blivit en stomme i laget. Jag har varit i föreningen i några år nu och vet hur de runt omkring jobbar. Man kan sprida någon slags rutin. Jag har alltid varit någon form av ledare i lagen jag varit och har nästan alltid slutat som kapten. Jag känner mig bekväm i att få ansvar.
På listan över Linköpingstalanger som lyckats ta klivet till eliten finns namn som Simon Olsson, Anton Tinnerholm och nu senast Pontus Rödin. Men Linköping som stad i stort är först och främst inte känd för att ta fram elitspelare inom fotboll.
– Jag gjorde så att jag tränade extra med MB fotbollsutveckling under min uppväxt. Ganska tidigt tänkte jag att om jag ville bli bättre än mina lagkamrater och satsa helhjärtat på fotbollen så krävdes det mer träning, säger Haglind-Sangré och fortsätter:
– För min del var det perfekt. Jag kunde lägga träningarna innan skolan eller de dagarna jag inte hade någon träning med laget. Det fanns både delen där jag hade kul med laget och kompisarna men även delen att jag ville satsa lite mer. Den satsningen kunde jag påverka själv genom att köra två-tre pass extra per vecka.
Att få kunna anpassa sin träning själv var något som han såg som positivt. Dock ser han inte att toppning i tidig ålder är något som får barn och ungdomar att utvecklas på bäst sätt.
– Toppning kan jag säga direkt att det behöver man inte dra in i unga år. Det är jag egentligen emot. Först när det börjar bli på allvar med landslag och sånt, eller när du spelar i en elitverksamhet i runt 15-årsåldern, kan jag förstå att man toppar lag. Annars är jag mer för att alla i ett lag kan få ta del av tuffa utmaningar vid unga år för att veta var man står som spelare.
Ett lag högre upp i seriesystemet i Linköping eftersträvas och Linköping City kämpar nu på för att kunna ta samma steg som Akropolis. Marcus följer Linköpingsklubben med spänning och hade också en dialog med den efter säsongen i Oddevold.
– Jag vill att det ska gå bra för Linköping City och folket skulle säkerligen sluta upp om det fanns ett lag i superettan. Det känns som de kommit ett steg på vägen med att ligga på övre halvan i division 1 och kommer närmare hela tiden.
Vad tror du saknas då?
– Jag tror på långsiktighet. Jag vill inte skicka någon passning, men det känns ibland som att det tänkts lite väl kortsiktigt med värvningar. Om du jämför med Akropolis har långsiktighet varit nyckeln där man jobbat med en stomme. Det tror jag är bättre än att kortsiktigt ta in sex-sju spelare som ändå inte vill vara kvar senare eller slussas vidare.
Om City skulle gå upp i superettan, skulle du kunna tänka dig att spela där?
– Absolut, men först måste de vilja att jag ska spela där också, säger han och skrattar.
– För min del hade det varit superkul att få representera staden och spela för Linköping. Verkligen.