Lennart om Albin, 33, till vardags i italienska Spezia: "Han hade ett enormt driv redan som sex-, sjuåring. Det bara fanns där. Honom behövde man aldrig ge någon energi, det hade han ett enormt överskott på själv. Han var hur dedikerad och intensiv som helst."
Thomas och Andreas Ravelli. Patrik och Daniel Andersson. Pontus och Alexander Farnerud. Viktor och Rasmus Elm. Och nu Albin och Hjalmar Ekdal.
Det finns exempel, men samtida syskon i svenska fotbollslandslag är sällsynt och något få familjer får uppleva. Ekdals är en av dem som sällat sig till skaran och deras liv mitt i proffsfotbollen går som en röd tråd genom boken.
– Föräldrar till ungdomar som drömmer om fotboll har rätt mycket att hämta vill jag påstå. Jag intervjuar både Albin och Hjalmar, och även resten av familjen. Vi kommer in på välmående, psyke och vägval. Områden som kan vara intressanta för de flesta, men som man kanske normalt inte ser i sportintervjuer.
Något annat man normalt inte ser är två bröder i landslaget. Albin, 33, debuterade redan 2011 och har varit en av de viktigaste kuggarna under många år. Nio år yngre Hjalmar fick chansen för första gången i sommarens Nations League-match mot Serbien.
Två söner i landslaget. Vad är hemligheten?
– De har fått en trygg uppväxt, och i den meningen rätt föräldrar. Lite bollsinne också, vill jag ändå hävda. Men resten har de skött själva, helt och hållet. Jag är framför allt imponerad av deras mentala styrka.
Linköpingssonen slår bestämt fast att hans egen fotbollsbakgrund i alla fall inte har bäddat för sönernas framgångar. Någon nämnvärd meritlista finns nämligen inte, i alla fall inte på seniornivå. Men junioråren i Laik, Kenty, Derby och LBK minns han ändå med glädje. Likaså Korpen-tiden.
– Annars var handboll min huvudsport, i RP. Och jag spelade squash på elitmotionärnivå.
Ändå kan man, tack vare sönerna, säga att fotboll till slut blev huvudsporten och nu är Lennart Ekdal även författare i ämnet. "Fotbollsfamiljen – en pappas berättelse" har en tredelad struktur. Insynen i hur livet som proffs egentligen är och fotbollens storhet som kulturell företeelse i våra liv är två tydliga vinklar. En tredje ser världens största sport ur ett kritiskt perspektiv.
– Fotbollens trovärdighet är hotad, på flera sätt. Det handlar inte bara om totalkorrumperade Fifa utan även om strukturen på planen och den bristfälliga regelefterlevnaden.
– Det finns till exempel ingen som helst vilja att reformera bort möjligheten att maska. Man accepterar häpnadsväckande beteende från spelarna. Jag är rätt så arg faktiskt.
Lennart om Hjalmar, 24, till vardags i allsvenska Djurgården: "Har gått en helt annan väg än Albin, lugnare med mindre press på sig. Parallellt med elitfotbollen har han pluggat och tagit universitetsexamen. Han har en välgörande distans som ger ett lugn i en hysterisk värld med groteskt fokus på vinst."
Som gammal RP-spelare drar han paralleller till handbollen, varifrån han tycker det finns massor att lära för att göra spelet mer attraktivt.
– Där gnäller ingen. Ingen kastar sig på golvet och håller händerna för ansiktet, oavsett var smällen tog. Blir du avblåst har du två sekunder på dig att lägga ner bollen där du står, annars åker du ut direkt. Det är flyt i spelet och en disciplin bland spelarna som helt saknas i fotboll. Det är bara att ta efter.
På tal om att ta efter. Innan det är dags att lägga på luren frågar vi om bästa rådet till andra fotbollsföräldrar, och får veta att "stötta utan att pusha" har varit Lennart Ekdals paroll:
– Barn behöver i regel kärlek och fysisk närvaro, sedan klarar de resten själva alldeles utmärkt. Fotbollspapparollen skiljer sig inte från papparollen i stort.
– Men jag har inte varit idealisk. Jag har varit överengagerad, hojtat och spridit goda råd som ingen vill ha. Killarna håller inte med mig om allt jag skriver i boken, vilket också gör den intressant.
I slutet av förra året var Lennart Ekdal i Linköping för att signera sin då nya bok "Ekdal & Livet". "Det blir säkerligen ett besök den här gången också", säger han.