Där förenas han med sina storebröder André och Renato.
– Det ska bli kul. Vi lirade ju ihop året innan jag stack, 2016 måste det varit, och nu får vi göra det igen. Det känns riktigt bra.
Den yngste broderna av de tre, han är född 1997, har sen i somras kämpat med en korsbandskada och har inte spelat foboll på tio månader.
Hans förhoppning, efter äventyret i storklubben Heerenveens akademi, var att gå vidare till en klubb i Sverige, gärna i superettan.
Men nu blir det Motala AIF där allt blev klart samma dag som tranferfönstret stängde.
– Jag avvaktade lite för jag vill ju spela så högt upp som möjligt. Men det är svårt när man varit borta så länge, med en så svår skada som jag ändå hade. Jag måste nog visa alla att jag kan spela först. Och här vet jag att jag får speltid.
Hur är det med skadan?
– Nu är det bra. Jag har kunnat gå för fullt ett tag men det är förstås en bit kvar tills jag är i hundra form.
Hur långt då?
– Ge det en månad kanske. Jag skulle kunna spela redan nu, men inte 90 minuter. Det tror jag inte mitt knä pallar riktigt än.
Spelar du i premiären?
– Nej. Jag tror inte övergången hinner bli klar, men jag hade nog inte spelat ändå. Men snart hoppas jag.
Daniel Soner, ansvarig i sportguppen, är förstås nöjd med lösningen.
– Han har tränat med oss en längre tid och gått för fullt den senaste månaden. Under den tiden har han sett väldigt bra ut och när han är tillbaka helt fulltränad är jag övertygad om att han blir en stor tillgång för oss. Men det är samtidigt viktigt att vi skyndar långsamt, han har trots allt varit borta en längre tid.
Vad är din bild av honom som spelare?
– Snabb, tvåfotad, målfarlig och väldigt teknisk. En riktigt bra fotbollspelare helt enkelt.