Frida Leonhardsen Maanum.
Allsvensk premiär i helgen – och på Linköping arena är det inte längre veteranen och damfotbollsikonen Nilla Fischer som kommer att ha en lagkaptensbindel på vänsterarmen. Den nya tiden är här och Frida Leonhardsen Maanum, 21, har fått ta över hedersuppdraget. Liten har blivit stor och...ja, det finns inte så lite symbolik i just den bilden.
– En otroligt stor ära att bara få frågan. Jag tackade ja direkt. Jag är glad, tacksam och stolt, men känner inte att det kommer att ändra mig något utan att jag ska ta samma ansvar som tidigare. Det är väl därför som de har valt mig.
Om några månader har Oslotjejen varit i Sverige och Linköping i fyra år. Det är nästan svårt att förstå.
Hon säger själv:
– Det är en väldigt stor skillnad på Frida då och nu, skulle jag säga. Då var jag så ung och osäker i mig själv. Jag känner att jag växt både på och utanför planen och allra mest utanför. Jag har blivit vuxen här.
– Jag skulle inte vilja gå tillbaka till den första tiden. Det är jobbigt att bara tänka på det. Du hör så mycket om att det är coolt att vara fotbollsproffs, att allt är så lätt och att livet bara ler, men det är inte alltid så. Det är en större press än vad folk tror att komma som ung talang och prestera samtidigt som familjen och tryggheten är långt borta.
– Nu är jag glad och tacksam att jag gjorde det, det blev bra, men det var många tuffa stunder och funderingar. Inte så att jag har tvivlat, men ändå tänkt tanken ”är det värt det?”.
Jag läste någonstans att mamma är din förebild i livet.
– Ja, som hon har ställt upp med allt. Pappa kan inte så mycket om fotboll, men hjälper mig med allt annat. Vi har en lite annorlunda rollfördelning i vår familj.
Det var sommaren 2017 som hon slog igenom med ett genombrott som hämtat ur gamla tiders Buster. Debut i A-landslaget, med från start i EM-premiären och nyskrivet proffskontrakt med ett topplag i Sverige. Det var mycket att ta in för en ung tjej.
Nu träffas vi på Babettes i centrala Linköping, vilket visar sig vara stamfiket. Hon beställer en cappucino med havremjölk och berättar om hur tankarna gick i vintras när många trodde att det skulle bli spel i en större klubb ute i Europa.
– Det fanns en del att fundera över, men jag kände att det kunde bli riktigt bra med Malin (Levenstad) och Andrée (Jeglertz) och tog beslutet att stanna för att utvecklas mer. Sedan vet man aldrig vad som händer i sommar eller höst eller när det blir. Det kan vända snabbt i fotbollen och erbjudanden kan dyka upp.
Drömland?
– På längre sikt är det Spanien. Jag tror att den fotbollen skulle passa mig bra. Jag har pratat en del med Caroline Graham Hansen (landslagskompisen som nu spelar i Barcelona) och hört hur det är. Engelska ligan ligger kanske steget före just nu, men jag tror verkligen att Spanien kan bygga något stort.
21-åringen ler. Hon gör ofta det. En behaglig och lättpratad tjej och med en norska utan tungrots-r inte alls svår att förstå.
I onsdags kväll kom hon hem efter dubbla landskamper och mycket beröm för insatserna mot Belgien och Tyskland. Hon säger själv att hon alltid har varit en sådan som drömt stort och gör det fortfarande.
– Jag drömmer om att vinna ett mästerskap med Norge och Champions league med ett klubblag. Samtidigt är det viktigt att bromsa ibland, njuta av fotbollen och tänka på varför man egentligen spelar. Jo, för att det är så roligt. Lägga alla förväntningar åt sidan och bara köra. Som man gjorde som barn, du vet.
– Ibland kan det vara jobbigt att enbart ses som ”fotbolls-Frida” och inte som ”vanliga Frida”.
Är ni lika?
– Vi är nog ganska det skulle jag säga.
Frida Leonhardsen Maanum.
Fotbollen är viktig, men den är inte allt. Livet står inte och faller om det skulle bli förlust i någon match. Fast det får inte bli för många.
– För att försöka att koppla bort fotbollen går jag en del i naturreservaten här omkring. Alltid lika skönt att komma ut i naturen. Synne (Skinnes Hansen, lagkompisen) och jag började förra året. Det var mycket restriktioner och vi kände att vi var tvungna att göra något. Sen hade hon problem med ryggen och behövde röra på sig, så då ställde jag upp som turkamrat. Haha.
Hittat någon pärla att rekommendera?
– Viggeby är fint. Både på sommaren och vintern.
Just det: hur går det för LFC i år?
– Bra. Det känns spännande och som att man bara vill komma igång. Målet är att bli bättre än i fjol. Låt oss börja där.
Frida Leonhardsen Maanum.