Kim Björkegren inledde sin tränarkarriär 2008 i division 4-laget Karle och blev så besviken efter en oavgjord match mot Rimforsa att han i Corren sa att han ville "...lägga ut samtliga 14 spelare till försäljning på Blocket. Om någon behöver B-lagsspelare".
Sedan dess har en hel del hänt. Björkegren slog igenom som mästartränare Linköping FC 2017 och fortsatte sedan karriären som tränare i kinesiska Beijing Phoenix innan han förde Apollon Limassol till mästartiteln på Cypern i fjol.
40-åringen har blivit en vinnare kort sagt. Och sådana gillar inte minst amerikaner. Inom kort ansluter Linköpingskillen till Racing Louisville i den amerikanska damproffsligan, NWSL, som förste svenske tränare.
– Jag hade anbud från ytterligare en amerikansk klubb, som är mer etablerad, men Louisville kändes mer fräscht och spännande. Här får jag arbeta på en supermodern träningsanläggning, en ny arena och i ett lag som har 5000-6000 åskådare på sina hemmamatcher.
Björkegren flyger över Atlanten inom kort och så småningom kommer även hustrun Joline och sonen Ebbe efter till Louisville, i Kentucky ("ungefär 700 000 invånare").
Kommer du att tjäna bra?
– Alltså, vi kommer att klara oss hela familjen. Det är fortfarande damfotboll, så det är inga fantasisummor, men vi kommer att ha det bra.
I Kim Björkegrens ögon är NWSL världens bästa liga på damsidan.
– I alla fall den jämnaste. Sedan är det alltid svårt att jämföra topplagen mot varandra. Men ett lag som Portland ser jag jämnbördiga med exempelvis Barcelona och Chelsea.
I Louisville blir han tränare för svenska mittfältaren Freja Olofsson. En 23-åring från Örebro, som Björkegren har höga tankar om.
– Hon kommer att vara med i A-landslaget inom kort, det är jag säker på.
Sin gamla klubb LFC har han fortfarande en viss koll på och ser en del allsvenska matcher via "nätet". Efter SM-guldet 2017 gick parterna skilda vägar och Björkegren har tidigare berättat att han och LFC-ledningen hade skilda åsikter på hur föreningen skulle utvecklas. I dag säger han:
– Det är lätt att skriva på en hemsida att man har ”damfotboll i världsklass” och att sedan känna sig bekväm och nöjd med det. Jag tyckte att det då, trots guldet, fanns uppenbara brister i föreningen och vi hade helt enkelt olika syn på hur vi skulle ta LFC vidare.
Hur ser du på LFC:s utveckling de senaste åren?
– Jag har svårt att se det intressanta i laget, att det är för profillöst. Vem ska man titta på? Men jag är inte på Linköping arena varje dag, så jag ska inte säga för mycket, det är bara min syn utifrån.
Mycket har som sagt hänt sedan den förre målvakten tog sina första stapplande tränarsteg i Karle och han säger själv att han gjorde ett avgörande vägval under tränaråren i Kisa BK.
– Det var nog under mitt tredje år där i Kisa. Jag började fundera, skulle jag fortsätta gneta på lokalnivå eller anstränga mig mer för att ta det till en annan nivå? Och med facit i hand kan man väl säga att polletten ramlade ned, det var nog också då man blev vuxen. Jag bestämde mig för att jobba jäkligt hårt och de första åren jobbade jag typ 200 procent med fotbollen och fick betalt för 25. Oavsett vilken bransch du jobbar i är det grunden till allt, du måste lägga ned oerhört mycket tid och jobb för att lyckas.