1–0-seger i bortamötet med guldfavoriten Häcken häromsistens var en riktigt tung skalp för Linköpings FC att bära med sig i bältet inför allsvenska fortsättningen, med närmast hemmamöte med Piteå på torsdagen.
Med Andrée Jeglertz, 49, som ansvarig är som bekant målet att klubben ska ta sig tillbaka till svensktoppen och vidare ut i Europa.
Som ung, allsvensk spelare i Malmö FF drömde försvararen om att slå igenom stort, men i stället hamnade han på tränarposten och där är han kvar. Från ett år som spelande tränare ("en katastrofkombination, kan jag tycka") i Gimonäs ledde han under fem säsonger Umeås damer till tunga titlar.
Därnäst: ett år med Djurgården i herrallsvenskan, sju år som förbundskapten och teknisk direktör i Finland, två år med Umeå FC i division 1, två år som assisterande förbundskapten i Kanada och nu i Linköping.
Han säger:
– När jag slutade som spelare...jag kände att jag blir nog aldrig proffs i Spanien eller Italien och jag kommer nog aldrig tillbaka till allsvenskan. Då tappade jag drivet och behövde hitta något annat. Det blev ganska naturligt.
Är du en bättre tränare nu?
– Jag tror och hoppas att det är väldigt stor skillnad. Då var fotboll jävligt enkelt. Så här tränar man, så här spelar man och så här leder man. Jag hade svårt att förstå varför inte alla gjorde som jag. Ju längre du jobbar, desto mer inser du hur lite du kan. Som tränare ska du hjälpa till med riktningen, men vägen dit måste alla vara med och påverka. Så tänkte jag inte då, det kan jag säga.
– Vad krävs för ledarskap när du har en grupp med nästan bara världsstjärnor? Sen är du i Djurgården där laget har noll självförtroende, sen är du i ett landslag...det är det som triggar mig. Att kastas in i nya miljöer, anpassa mig till det och känna av vad som krävs just där.
Han hymlar inte om att han gått på "x antal nitar under resans gång" och att främst tiden i Djurgården var tuff, där storklubben tvingades till kval och det delade ledarskapet med Zoran Lukic inte slog väl ut.
– Vi hade absolut samma syn på fotboll, men vi hade inte samma ledarskapsfilosofi och sätt att se på människan. Det är det centrala och det gjorde att det skar sig. Sen var det överhuvudtaget turbulent i föreningen. Som ledare fick du hela tiden titta dig över axeln utan att riktigt veta vem du kunde lita på.
– Sen fick vi ihop det bra på slutet och klubben ville att jag skulle fortsätta i ännu en ny konstellation, men det ville inte jag. Under de närmaste tio åren ville jag testa många olika delar av det här yrket för att bli så komplett som möjligt. Det har jag fått göra och det drivs jag fortfarande av. För mig finns inget självändamål att träna ett allsvenskt herrlag eller vad det nu kan vara, säger Andrée Jeglertz.
När är tränarjobbet som bäst?
– Bra fråga.
Och?
Han tystnar.
Funderar ett ögonblick innan han svarar:
– Jag har jätteroligt nu. Det kan jag säga. Det är lite svårt att värdera det som varit. Det finns perioder i alla jobb där jag känt att "ah, vad det här är jobbigt", men i samma jobb känt att "wow, det här är fantastiskt". För mig betyder det så himla mycket att jag trivs med dem som jag jobbar med och att jag har stor påverkan på verksamheten. Det låter kanske hemskt om jag säger att jag vill ha kontroll, men jag vill kunna påverka mycket. Så var det inte alltid i Djurgården och Kanada och jag har svårare att trivas då.