Först att det ska bli vår. Sedan att spela från start i en A-lagsmatch.
Sakta och försiktigt tar vi oss fram till ytterdörren i villan på Leopoldsvägen i Ryd. Det är rena isbanan på gångvägen. Ett par grader över nollan, den kalla brisen letar sig in under jackan. Emilia kommer ut och visar fotbollsplanen på tomten. Den är en aning mindre i formatet än en fullmåttsplan förstås, men gott och väl med två mål och i vanliga fall spelbart underlag.
Det var här allting började.
Så fort Emilia lärt sig gå var hon med och sparkade boll med storasyskonen Sam, Evelina och Selma.
– Varje sommar har vi tampats här, säger hon och lyfter upp ett mål som vippat och blivit liggande som i vintervila.
I början av januari skrev Emilia 2-årskontrakt med Linköpings fotbollsclub. Det kom inte som någon överraskning direkt, hon har tränat med A-laget ett halvår och hoppat in i ett par matcher. Bland annat i Svenska cupen i somras.
– Jag hade ju på känn att det skulle bli nu, säger hon. Det känns jättebra. Tempot är högre förstås och med rutinerade spelare runt omkring mig måste jag vara på topp hela tiden.
Vilka är dina styrkor?
– Tjaa... speluppfattningen kanske, och tekniken. Och så har jag väl ett rätt bra skott.
Hon är en smula blygsam när det kommer till att prata om sig själv.
Men mamma Madelene sitter inne med sanningen.
– Ända sedan Emilia var fem år har vi vetat att det skulle gå så här. Hon har alltid varit extremt talangfull, vad hon än tar sig för. Hon gjorde sitt första klackmål när hon var sju.
Stolt förstås?
– Ja, det är klart. Emilia är ju jätteduktig, men hon kommer alltid att vara min lilla skitunge, vad hon än hittar på.
Faktum är att Emilia spelade hockey med grabbarna i LHC:s 98-lag fram till för drygt fyra år sedan och lär ha varit mycket nära att knipa en plats i DM-laget.
– Det föll på att de inte fick ha med fler spelare i laget, säger mamma Madelene.
Dessutom rankades Emilia som 14:e bästa tjej i sin åldersklass i innebandy förra året. Hon spelade i Libk och hade bud från SSL-klubben Kais Mora.
Men valet föll på fotbollen.
– Jag fick sluta med innebandyn efter sommaren. Egentligen hade jag ju gjort mitt val redan när jag skrev på för LFC:s F-19-lag 2013, men nu när jag är med i A-laget står det i kontraktet att jag inte får spela mer. Lite trist, men inget svårt val egentligen. Fotboll är det roligaste jag vet.
Det är så roligt att till och med försäsongsträningen lockar.
– Vi har just startat den tuffa träningen och det är jättekul. Jag gillar att utmana mig själv och bli starkare och snabbare.
Emilia hör hemma på innermittfältet. Där kommer hon att slåss om platserna med i första hand Mariann Gajhede och Claudia Neto.
Vad krävs för din del?
– Det är ju två jättebra fotbollspelare så det blir tufft. Men jag ska jobba på.
Emilia har spelat fem landskamper med U17-landslaget och trivs i den blågula tröjan. Men det är ett minne från en Gothia-cup match, mot Hammarby med gamla klubblaget Kenty, som toppar listan över upplevelser. Än så länge.
Hon fingrar lite på mobilen och plockar fram ett filmklipp. Speakern imponeras av hennes passning till en lagkamrat på högerkanten och hur hon får tillbaka bollen, tar sig förbi tre spelare och skjuter med vänsterfoten rakt upp i vänsterkrysset inför 5 000 åskådare.
– Vi vann matchen, säger Emilia.
– Kommentatorn jämförde henne med Messi, säger mamma.
Ett skönt minne så klart. Och fler lär det bli. Emilia har framtidsplanerna klara för sig.
– Den här säsongen vill jag spela från start i A-laget. När det väl sker kommer det att kännas jättestort.
– På sikt vill jag vara med i landslaget.
Hur mycket längtar du till våren och gröna planer?
– Åhh. Varje dag!