"Om det är något jag verkligen lärt mig de här månaderna så är det att lyssna på min kropp. När den är helt slut och tömd på energi så finns det ingen mening med ett extra träningspass", säger 22-åriga LFC-backen.
– Det har varit riktigt tufft. Jag försöker alltid vara den glada och positiva tjejen som svarar att allt är bra när någon frågar. Det tog sex månader efter operationen att erkänna för mig själv hur tufft det är, och att det är okej att må dåligt, säger LFC-backen.
En rejäl sommarskur vräker ner över centrala Linköping. Johanna Alm promenerar obehindrat genom järnvägsparken. Men högerknäet som hon opererade är fortfarande ett par månader från att vara speldugligt.
– Det kommer att ta längre tid än de tolv månader vi tänkte, suckar Alm.
– Jag har haft problem med smärta i den senan som vi opererade. Det har gjort att jag inte kunnat göra de tunga styrkeövningarna. Nu ska jag göra tester igen om en månad och då får vi se om jag kan gå in och spela med tacklingar, förklarar hon.
Samtidigt som solen letar sig fram genom molntäcket berättar Alm hur viktigt det har varit att acceptera läget i sin långa skaderehab.
– När andra i laget har visat känslor och sagt att saker varit jobbiga så tycker jag ju att det är starkt. När det har kommit till mig själv så har jag inte velat säga att allt egentligen inte varit bra, säger Alm.
– Det är konstigt att man har så hårda krav på sig själv ibland.
Tuffast – både mentalt och fysiskt – var det för ett drygt halvår sedan. Då märkte Alm att allting verkligen inte var bra.
– Det var mycket stress. Dels för att få rätt försäkringspengar, dels började jag en juridik-kurs med allt vad det innebär och dels var det allt med rehaben. Då märkte jag att, trots att jag sov mer än nio timmar per natt, vaknade upp och var helt slut. I vanliga fall är jag morgonpigg. Det var verkligen något som inte stämde.
– När både kroppen och huvudet skriker att de inte vill träna är ju det bästa att köpa en stor godispåse och se en film.
Gjorde du det?
– Ja. Någon gång faktiskt. När man har den där känslan i kroppen så ska man verkligen inte träna. Det passet kommer inte ge någon effekt.
I en duell med en motståndare drog Alm korsbandet. "Visst är det en situation som kan spelas upp i huvudet. Jag grubblade mycket i början men nu har jag landat i att jag helt enkelt hade otur", säger Alm.
Nu, ett par månader, från den bottenkänslan berättar Alm att hon är en betydligt mer stabil både person och fotbollsspelare.
– På ett sätt har den här skadan varit bra. Jag har fått chansen att stanna upp och fundera över vad jag har åstadkommit, och vem jag är utanför fotbollen.
Vad har du hittat?
– Mycket har handlat om att hitta grejer som jag mår bra av. Ta en lång promenad utan hörlurar, vara ute i naturen, träffa vänner och familj, läsa bok eller laga mat. Jag älskar verkligen att få laga mat.
En egen bild från när Alm sprang för första gången efter operation. "Jag får inte tacklas än och ligger inte i en säng. Det är viktigt att njuta av sina framsteg".
Johanna Alm är långt ifrån den enda i Linköping FC som har skadad korsbandet. Delaney Baie Pridham har skadat det tre gånger, Stina Lennartsson två gånger, Nellie Karlsson, Michelle De Jongh och Emma Östlund varsin gång.
– Det finns säkerligen någon mer som jag inte kommer på nu men vi är ett gäng som kan ge varandra stöd i processen. Både laget och allt runtomkring har verkligen gett ett fantastiskt stöd. Saker som att de undrar hur det har gått för mig på min träning betyder verkligen mycket för att orka göra rehaben.
Just nu tränar Alm fem pass i veckan. Fotboll (utan tacklingar) tre gånger och styrketräning två gånger i veckan. Även om det har varit en riktigt tuff period går det framåt och visst finns tankar på en comeback.
– Att springa har alltid gått lätt och det har var ett halleluja-moment när jag gjorde det första gången efter operation. Sen börjar också smärtan, tröttheten och stelheten kring knäet släppa när jag gör styrkeövningar, avslutar 22-åringen.