– När jag var yngre gick jag på en av ÅFF:s träningar och helt plötsligt blev jag inhyst i ett omklädningsrum. Alla har tagit väl hand om mig med tanke på att jag har ett funktionshinder. Jag har mer eller mindre blivit behandlad som en vanlig människa när jag varit här. När jag var yngre var det tufft att få vänner och den biten, men här har jag haft en extra familj, säger Jens.
I grund och botten är det en kortväxthet som är hans funktionshinder, där den ena armen fick ett fel vid födseln. Men bland människorna i ÅFF har Jens alltid känt sig hemma, och han har under flera år hjälpt till som materialförvaltare i klubben.
– Jag tycker det är kul att jag har blivit en profil för killarna. Jag är mig själv och bjuder på mig själv. Sedan har de väl kanske sett mig lite som en maskot. Jag har alltid varit med dem. Sedan har jag bjudit hem några av spelarna på en fika.
Flera av de tidigare spelarna har han fortfarande kontakt med.
– Mellan 10–15 profiler har jag fortfarande kontakt med. Lägger jag ut en bild på Facebook kan de kommentera ibland, men annars är det ofta jag som hör av mig.
Nu börjar en ny säsong där ÅFF:s A-lag har degraderats till division 1. Men kärleken till ÅFF består oavsett vilken division de spelar i. Han har dock inga stora förväntningar på den kommande säsongen.
– Visst, det är skillnad mellan divisionerna, där superettan och allsvenskan ofta har mer profiler i laget. Jag är egentligen van vid att Åtvidaberg har varit i olika divisioner och de spelade i division 2 när jag kom in i föreningen. Men rent människomässigt kvittar det var ÅFF spelar. Sportsligt är det såklart roligare att de är i eliten, säger han och fortsätter:
– Jag tror inte att ÅFF kommer vara ett topplag i division 1 utan hänger de kvar det första året är jag nöjd. Vissa nyckelspelare får inte gå sönder eller vara borta för länge för då kan det bli tungt.
Själv är Jens målvakt i Östrias ”fotboll för alla-lag”. Trots att vänsterarmen inte fungerar som den ska har han en egen teknik för att rädda bollarna.
– Jag försöker göra så gott jag kan. Sedan är vi alla på olika nivåer både fysiskt och psykiskt. Det är ju ganska svårt då jag inte kan slänga mig som en vanlig målvakt på vänstersidan. Jag får använda mig mer av min högerarm med tanke på att hela vänstersidan är trasig. Samtidigt kan jag ju använda min vänster, men med en sämre reaktionsförmåga.
Hans egen idol har såklart anknytning till ÅFF.
– Min favorit är ”Fimpen” (Henrik Gustavsson, målvakten) och det är honom jag har följt i den större delen av min karriär. Han är min stora favorit. Han har blivit lite som en extrapappa för mig som har tagit hand om mig när jag varit här sedan jag var liten. Han är ju inte heller speciellt lång som målvakt och har blivit en förebild.
Det har dock varit dåliga förutsättningar för Östrias handikappidrott, vilket var något han såg till att råda bot på själv. Han hörde av sig till olika företag om sponsring och lyckades få napp hos flera av dem.
– Förra året åkte vi iväg på en turnering och kunde på grund av sponsringen bo på hotell istället för på en skola. Pengarna jag har fixat i sponsring har även gått till overaller och annat kul, som till exempel bowling. Med tanke på att många inte har råd ska pengarna gå till saker som gör att alla kan följa med. Vissa kanske inte har pengar och då blir de satta i en situation där de inte kan följa med. De kanske inte heller vågar säga att de inte har råd och jag vill att alla ska kunna hänga med på samma villkor.