Två och ett halvt år har gått sedan Linköpingsbon och LFC:s guldtränare från 2016 tog över som förbundskapten i Norge. På lördagskvällen väntar Nigeria i första matchen i Frankrike-VM och Sjögren har längtat länge.
– Det är en ynnest att få jobba med landslag, men jag ska inte hymla om jag kan sakna dag för dag-processen och att träffa spelare och ledare varje dag. Men nu. . .när vi kommer till mästerskap är det förbaskat kul.
Så uttryckte sig 42-åringen när vi träffades några dagar före avresa till Frankrike.
Han såg förväntansfull och laddad ut.
– Det var så klart mycket vi lärde oss av EM. Inte minst hur viktigt det är att komma in med överskott av energi. Du får inte vara för utsliten eller hårt belastad innan. Nu har vi varit igenom ett väldigt tufft mästerskap, styrt planeringen och känner oss mycket, mycket mer förberedda.
Ja, noll poäng, noll gjorda mål och utslaget ur gruppen för första gången sedan 1997. Det måste ha tagit hårt.
– När du vill är inne i det stålsätter du dig ganska ordentligt. Men det är klart att det inte är så jävla kul att se spelare och ledare som inte mår bra. Det tog lång tid att återhämta sig helt.
Tvivlade du på dig själv?
– Njae…jag vet inte. Jag och Anders (Jacobsson, vännen och assisterande tränaren) var bestämda att vi ska göra det på det här sättet. Det vi tror på och står för. Går det åt skogen, då får det väl göra det. Det var och är en trygghet. Uppdraget vi fick var också att utveckla och inte bara förvalta. Det är bra människor i förbundet och vi har känt stödet hela tiden.
Inget snack om att du och ni skulle få sparken?
– I media, men inte från min arbetsgivare. Det var stenklart. Spelarna backade också upp det till hundra procent och sedan dess har vi bara blivit bättre och bättre, säger Martin Sjögren.
Inför EM hade han bara ett halvår på jobbet, men nu har förberedelserna varit helt annorlunda efter häftiga vinsten mot Nederländerna i avgörande VM-kvalmötet. Förlust där och han hade inte varit där han är idag.
I tur och ordning Nigeria, Frankrike och Sydkorea väntar under närmaste veckorna i vad som kan vara VM:s allra tuffaste grupp. Men det norska målet är högt ställt.
– Det har varit många diskussioner, men till slut landade vi i medalj. Det är ett ambitiöst mål och något att sträcka oss emot. Det kommer att krävas enormt mycket av oss, det ska mycket till och vi måste träffa rätt på allt. Samtidigt känner jag att det inte är omöjligt.
Sen då?
– Det är OS 2020 och förhoppningsvis är vi med där. Men inom en snar framtid kommer jag att vara klubbtränare igen. Det tror jag. Drömmen att via jobbet få vara med familjen i ett annat och varmare land finns kvar. Att vara förbundskapten kan kanske öppna upp en internationell marknad på ett annat sätt.
– Annars...det hade varit intressant att få göra samma jobb som jag gör nu fast på herrsidan. Jag tror att skillnaden är väldigt liten. Klarar du av att hantera ett landslag eller ett klubblag som i Linköping med nästan bara landslagsspelare tror jag att du klarar av ett herrallsvenskt lag också.
LFC:s stjärngäng från 2016 innehöll EM-spelare som Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Kristine Minde. Danska profiler som Pernille Harder, Janni Arnth och Mariann Gajhede. Portugisiska Claudia Neto inte att förglömma.
Martin Sjögren ler och säger:
– Vi pratade om det häromdagen, Anders (Jacobsson) och jag. Frågan är om inte det hade varit det sista svenska laget som kunde ha tagit sig riktigt långt i Champions league. Jag ska inte säga att det är omöjligt, men har svårt att se svenska och norska lag längre än i kvartsfinal.
– Det är evolutionen och skilda världar. Så är det bara. Om Real Madrid vill starta ett damlag så finns det plötsligt 70 miljoner att röra sig med och då är du snart bland de bästa i Europa.