Jag har alltid haft lite svårt för det där snacket om att saker och ting sitter i väggarna. Så lätt att ta till, så lätt att skylla på. Ett uttryck som används så lättvindigt, även om det som med de flesta klyschor säkert finns ett korn av sanning.
Ingen kan säga annat än att Sverige är en stormakt på damsidan. Aldrig missat OS, VM och EM. Fyra finaler och fyra semifinaler bara under 2000-talet.
Hur många turneringsvinster?
Noll.
Inte en enda.
Nu tror jag som sagt inte att det har så mycket att göra med vad som sitter i väggarna eller inte, i landslagssammanhang är det ännu mer tveksamt, men klart att det går att diskutera om det är vinnarkultur eller något annat som saknas. Jag tror ju att det mest handlar om att laget och spelarna helt enkelt inte varit tillräckligt bra när det bränt till. Att det behövs ännu fler som vet vad som krävs för att vinna och som är villiga att göra det.
Därför gillade jag den kaxigare attityd som presenterades före det här slutspelet.
De inledande insatserna gjorde att åtminstone förväntningarna utifrån baissades något, men 5–0 häromsistens var en ”tvivla inte på oss-seger” och innebar, inbillar jag mig, viktig påfyllnad av självförtroende. Nu väntar kvartsfinal mot Belgien och seger där innebär att mästerskapet oavsett resultat därefter inte kan ses som ett misslyckande.
Men för att gå hela vägen krävs att Sverige gör något som inte har gjorts på 38 år då konkurrensen inte var en bråkdel av vad den är idag.
Är som allra bäst när det gäller som mest.