Under rådande coronakris där liveidrotten att följa är extremt begränsad, så har Sveriges Television kommit med en hjälpande hand för att råda bot på abstinensen bland befolkningen.
SVT har återpublicerat sina krönikor från fotbolls-VM mellan åren 1978 och 2018.
Det tackar vi för.
Public service när det är som allra bäst.
Vilka VM-krönikor är egentligen bäst? En svår fråga, men Sportens Kenny Wiis – född 1989 och har därmed en klart starkare relation till Zinedine Zidane och original-Ronaldo än Paolo Rossi och Mario Kempes – har sin subjektiva åsikt klar i frågan.
1) 1990
Det här året har allt. Redan inledningsvis är kvalitén påtaglig. Finfin musik, underbar grafik och för första gången fick en kvinna ta ordet först i en VM-krönika. Givetvis var det Jane Björck.
Och givetvis klev Bo Hansson in efter bara två meningar från Björck. Det får vi leva med.
Jag lärde mig något här också. Tydligen var Kameruns veteranstjärna döpt till Roger Miller, men han bytte till Roger Milla senare. Sånt här är bra mycket mer intressant än exempelvis hur kväve förkortas i det periodiska systemet, eller dylika saker man lär sig i skolan.
Godbitarna tar inte stopp där. Vi får avnjuta när eminenta Kristina Kappelin säger "den rosa tidningen" och framför allt "La Gazetta" på en så len italiensk accent så att man nästan blir tårögd.
Sverige hade som bekant ett kasst VM med tre raka 1–2-förluster. Det är dock något härligt med sättet som Olle Nordin klappar sina händer en gång precis när han sätter sig på bänken inför premiären mot Brasilien. Som att det var en match i division 5 som han visste skulle vinnas. Tänk vad lite Olle visste då om hur sågat hans landslag skulle bli.
Staffan Linderborg kommenterade ett VM för första gången, "Svennis" var ökentorr som bisittare och bilderna när man ser Jonas Thern utbrista "Fy fan" på flygplatsen innan hemresan ringar in hela mästerskapet för Sveriges del på ett lysande sätt.
När Arne Hegerfors kommenterar finalen mellan Argentina och Västtyskland och argentinarna, på måljakt med en man mindre på planen, och får en hörna så myser man när man hör den gode Arne: "Då ska vi se hur många människor Argentina tar in i straffområdet – ja, det blev tre stycken".
PS. Västtysklands tröjor är +++++. Jag skulle betala ett fyrsiffrigt belopp för att få en sådan att kicka boll i under sommaren.
Starkaste ögonblicket i krönikan: "Jag föll direkt för dina ögon. Jag behöver kärlek, jag kan bara tänka på dig". Så sa Kameruns spelare Jean Claude Pagal till Kristina Kappelin när hon försökte göra en intervju om Kameruns sportsliga framfart.
Ett oehört märkligt agerande som Kappelin gjorde det bästa av i reportaget:
"Här är alltså en svaghet som Colombia kan ta tillvara på i matchen. De otämjbara lejonen från Kamerun är kärlekskranka".
Sa Kappelin. Med len röst.
2) 2002
Det första världsmästerskapet där jag var ordentligt medveten om vilken fest som pågick. Jag minns att min klass såg Sverige–Nigeria (Henke Larssons tåfjutt!) hemma hos vår gympalärare Igor (från Kroatien! Han gav oss armhävningar om vi kom för sent till lektionerna!)
Klart att jag ser på den här krönikan med en extra skön känsla i kroppen.
Men så är det också inget snack om att det vi får är klass. Rakt igenom.
Det tar visserligen sin lilla tid att först smälta att det är André Pops som agerar speaker i krönikan. För mig är André mest förknippad med Charlotte Kalla-bragder och Marcus Hellner-ryck. Men visst behärskar tv-begåvningen även det här till fullo.
Den enda nackdelen är idén med att ta in löst folk i programmet som får säga sitt om sina upplevelser sett till hur deras land presterade. Det kan jag dock leva med, för i övrigt kryllar det av godis att lägga i påsen.
"Det var bara en liten dispyt", sa Lasse Lagerbäck på sitt lågmälda sätt när han fick frågor om dusten mellan Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg på en träning innan premiären. Alla såg att det hettade till ordentligt mellan de båda stjärnorna.
Sydkorea och Japan hade framgång på hemmaplan. Framför allt Sydkorea som nådde en bronsmatch och hade stöd av en röd vägg av supportrar på läktarna under matcherna. Sydkorea slog ut Italien och Ahn – som gjorde det avgörande målet – firade vilt och blev sedan sparkad från sin klubb, italienska Perugia.
Jag älskar det där på något sätt.
Hur går det för Perugia nu? Det var länge sedan de var i Serie A känns det som. Anställ Ahn som sportchef så att han kan styra upp bygget.
Det var synd att stolpen hindrade Anders Svensson, i åttondelen mot Senegal, från att föra Sverige till en kvartsfinal mot Turkiet som troligtvis (ja, jag vågar påstå det) hade lett till en bronsmatch med stor segerchans mot Sydkorea.
Starkaste ögonblicket i krönikan: När Fredrik Ljungberg – i sin karaktäristiska röda kalufs – skriver en autograf till en japan som ser både svimfärdig och överlycklig ut och sa "Thank you" med gäll röst säkert tio gånger på 20 sekunder. Vackra scener som talar om hur stor "Freddie" var globalt under Arsenals framgångsrika år.
3) 1998
– "La copa de la vida" med Ricky Martin är en högkaratig mästerskapslåt. SVT bjuder också på hög nivå i sin skildring av det som skedde i Frankrike.
Här tar också SVT sina första steg till en annorlunda paketering i sina krönikor. Utöver det rent sportsliga, så tillkommer även en hel del utblickar på samhället i stort och hur fotbollen kan förena människor och alla de där grejerna.
Som den franske stjärnan Youri Djorkaeff säger i början:
"Fotboll kan få ett helt land att stanna upp. Det är det bara statsministern eller påven som kan annars".
Djorkaeff, och resten av världen, hade inte koll på covid-19 då.
Albert Svanberg skötte speakersnacket med den äran. Är det någon mer än jag som saknar "Signerat Svanberg"-tiderna i Sportspegeln? Alla? Jag tänkte väl det. Mer behaglig berättare än Albert Svanberg får du leta efter. Jo, Jens Lind är snäppet vassare. Men tvåa i Sverige är han, den gode Albert.
Glenn Strömberg dyker upp som expert i tv-rutan för första gången. Han gör det bra, och man kunde redan då ana att han skulle ha en stor framtid. 1998 var det dock inget snack om hans numera välkända stön – "oäääää" – den egenskapen kom långt senare.
Många tackar för det. Jag hoppas att han aldrig slutar med "oäääää".
Starkaste ögonblicket i krönikan: Norge gör 1–1 mot Brasilien i vad som skulle komma att bli en sensationell vändning som tog "Drillos" gäng till slutspelet. Målskytt var Tore André Flo och Staffan Linderborg tryckte på gaspedalen sekunden efter att bollen hittat in i nätmaskorna:
"Tore André Flo – Flonaldo".
Jag är rädd att vi har fler norska fotbollsframgångar att vänta med tanke på hur god återväxten verkar vara.
Håll er till längdskidor och låt oss sköta fotbollen, tack.
4) 2014
VM skulle gå i Brasilien, landet där fotbollen är en religion, en referenspunkt för hela nationen. Med tanke på hur allt slutade för värdlandet, och hur SVT väver ihop krönikan, så ska den här bara med på en topp 5-lista.
Det börjar skakigt med en animerad videosnutt som intro, men jag blir lugn snabbt när jag nås av bilder från gator och torg i Brasilien, fyllda av förväntansfulla och guldtörstande fotbollsfantaster.
Att en brasse säger att "fotbollen ingår i vårt DNA, vi har det i blodet" är hyperväntat gör inget. För det är härligt att höra också. Det är ju så sant som det är sagt.
Glenn Strömberg (nu i "oäääää"-fasen av karriären) och Chris Härenstam dyker upp i varsin stilren vit skjorta med tillhörande slips och är ruskigt taggade inför Brasiliens premiärmatch. David Luiz vrålar. Där är vi igång. Sedan är det bara att njuta av fortsättningen.
Det blir mycket Brasilien-fokus i den här krönikan, men det är lätt att förstå varför. Björn Nordling guidar oss med sin varma röst. Vilken styrka att Nordling kan tala portugisiska. Jag vet bara om Nordling och Henrik Brandao Jönsson som kan portugisiska i Sverige och då är Nordling den klart mer trivsamma pricken av de två.
Rätt ska vara rätt: Brandão stavar så där.
Klimax i krönikan nås när Brasilien spelar semifinal mot Tyskland. Brasilien inte bara förlorade. De blev totalt överkörda. Förlust med 1–7.
En hel nation var förödmjukad.
Tyskarna gjorde fyra mål på sex minuter och det som skedde måste ha varit det sjukaste genom tiderna på den här nivån. Ralf Edström sträckte sig i Radiosporten till att det var en hönsgård i brassarnas egna straffområde.
Starkaste ögonblicket i krönikan: När David Luiz inte kan hålla tillbaka tårarna i intervjun efter Tyskland-matchen:
"Jag ber alla brasilianare om ursäkt. Alla vet hur viktigt det är för mig att få se folket lyckligt, åtminstone genom fotbollen", sa Luiz.
Hemska och vackra scener på en och samma gång.
5) 1994
Det känns givet, jag ville undvika, men jag kan inte hålla den här utanför listan. Det går inte.
De ljuvliga stunderna är för många till antalet.
Och Sveriges brons smakar så gott. Ibland kan jag önska att jag inte hade varit fem år och lekt med Turtles-figurer och cyklat omkring med min BMX den sommaren. Var den så himla varm som alla säger förresten?
Inledningen är självklar med Karin Boyes dikt som inte behöver någon vidare förklaring. Därefter får vi se Thomas Ravellis sagolikt vackra målvaktströja (snyggast genom tiderna) samt Tommy Svensson som bjuder på en kullerbytta.
"Filmningarnas mästare har också chans att bli skyttekung. Han skyr inga medel", sa Albert Svanberg om Bulgariens storstjärna Hristo Stoichkov inför bronsmatchen.
Sverige körde över Bulgarien. Tji, fick Hristo. Hela Sverige firade vilt. GES fick en dunderhit. Ja, det var så glatt det bara kan bli.
Förresten: Vad gör kvinnan som i direktsändningen från firandet i Rålambshovsparken ljög och utgav sig för att vara Martin Dahlins mamma?
Insatsen mot Rumänien i kvartsfinalen – när Sverige vann på straffar trots en utvisad Stefan Schwarz – är en av svensk fotbolls mest klassiska segrar. "Kom igen nu för fan", sa Klas Ingesson efter nationalsången innan matchen. Sverige blandade hårt arbete med individuell briljans.
Starkaste ögonblicket i krönikan: Maradona ler när han förs ut från planen, hand i hand med en sjuksköterska i full mundering. Ett dopingstest väntade – där Diego Armando åkte dit. Vad pågick i hans huvud när han var på väg dit?
Det finns flera starka moment bland krönikorna som inte platsade på topplistan:
1978:
Har vi någonsin hört ett mer försiktigt "tack" i tv-världen än det som Ove Kindvall bjöd på när han hälsades välkommen till studion? Jag tror inte det.
1982:
Bisittaren som harklar sig när kommentatorn går bananas över att det äntligen blir mål i en premiärmatch.
1986:
"Sydkoreanerna är både kämpastarka och trevliga", sa Bosse Hansson om ett Sydkorea som inte var någon stor nation inom fotbollen då heller.
2006:
När domaren hånler åt Teddy Lucic som får ett rött kort upp i fejset. I det läget ville jag trycka in en rak höger i domarens fejs.
2010:
Bläckfisken Paul! Min favoritbläckfisk genom alla tider. Adla honom. Fast han är väl stendöd misstänker jag? Serverades på någon turistrestaurang på Rhodos? Ovärdigt.
2018:
När alla spelare i Sverige är samlade bakom Jimmy Durmaz och utbrister "Fuck rasism". Saken de gjorde var helt rätt så klart. Men vi måste sluta använda ordet "fuck" överallt. Det är fjantigt.