Klar för IFK. Andreas Alm tar över IFK Norrköping.
Välkommen tillbaka till IFK Norrköping, Andreas Alm. Det har hänt lite sen sist.
I augusti 2003, i den gamla klubblokalen, var det breda leenden på sportchefen Tor-Arne Fredheim och tränaren Stefan Hellberg som lyckats ro hem en prestigevärvning från allsvenska AIK.
IFK Norrköping mådde inget vidare då. Slutade nia i en superetta som bland annat innehöll IF Sylvia, Djursholm, Boden (0-5:an i norr minns alla), BK Forward och IFK Malmö.
Alm plockades hit som härförare och var i sina bästa stunder för bra för att spela i ett rätt färglöst IFK-lag i näst högsta serien. Nivån som fotbollsspelare visste vi om, något han demonstrerat i både Hammarby och AIK, men de fem första intervjuminuterna med Andreas Alm var något annat.
Kastar du en ogenomtänkt fråga eller ett ihåligt konstaterande i 50-åringens väg får du den tillbaka på volley. Han testar. Och har fortsatt att testa. En tränare med journalistbakgrund, han hade dagpass som redigerare på NT under tiden i Norrköping, och ett filosofiskt sinne. En udda tränarfågel som delar åsiktsmassan.
Träig och kantig, menar belackarna, som i nästa andetag drar fram att Andreas Alm minnsann sparkats från AIK, Häcken och nu senast Odense.
Men också en befriande och intressant personlighet som ska hyllas för att han vägrar anpassa sig enligt tränarmallen, enligt andra.
IFK-publiken har sett tränare komma och gå i en kostsam tränarcirkus och testats så länge nu att både förtroende och tro naggats i kanten. Då uttrycker jag mig milt.
Vi ska inte lura oss att tro att Andreas Alm var den som IFK Norrköping gick för när Glen Riddersholm lämnade, men valet känns – alla omständigheter inräknade – tryggt och som om det kommer landa väl i spelartruppen.
Taktiskt håller jag Andreas Alm ganska högt. Han är duktig på att straffa motståndarna, skicklig att blotta svagheter och kan uppenbarligen handskas med talang. Både Alexander Isak och Robin Quiason såldes dyrt från AIK och även om avslutet i Häcken inte blev lyckat så vattnade han definitivt ett frö på Hisingen.
Efter ett par oömma ronder med Vikingur Rejkvavik är känslan att Peking hamnade på ruta ett. Det började brinna. Kritiken tilltog för varje dag som gick utan att en huvudtränare var klar. Pressen likaså, men Andreas Alm är alldeles för skicklig och etablerad för att kallas panikåtgärd. Han har flera gånger sagt att han sneglat åt IFK och är en stor beundrare av Jens Gustafsson och det arbetssätt som skåningen och IFK jobbade upp med att fostra spelare och sälja för stora pengar – och ändå vara en stark utmanare.
Andreas Alm har levt med kravbilden i AIK. Han cementerade Gnaget i toppen av allsvenskan och har ett cupguld med Häcken. Hans gedigna egna karriär inger alltid respekt hos spelarna han ska coacha och det är inga omedelbara krav på att han ska göra Peking till ett topplag, det skulle inte vara realistiskt.
Jag skulle kalla det ett behagligt utgångsläge att ta över Peking, som kommer göra ett nytt försök att nå nivåerna de var på när Jens Gustafsson sade tack och hej. Det saknas inte frågetecken kring var IFK står och är på väg. Alms karriär har stött på två raka skilsmässor. Två sökare ska gemensamt hitta rätt.
Alm kommer att underkasta sig sportchefens roll och inte peta i annat som inte berör det han är här för att göra – att träna ett lag och utveckla spelare.
Bara det en skillnad till det bättre jämfört med de två tränar-föregångarna.