Det pratades om att gå för SM-guld av ordföranden Sakarias Mårdh på Stjärnkvällen i december. Det har pratats om att bli en ledande klubb i Norden. Det är en bit dit ... Här och nu står IFK istället med den sämsta allsvenska starten i allsvenskan på nästan 100 år.
1925 är senaste gången laget inledde en säsong i högsta serien med tre raka förluster.
Det är kalla fakta.
Det är hårda papper.
Och även att truppen förstärkts under vintern har laget ungefär de problem som många varnade för innan säsongen startade. Svårigheterna att få spets på det, svårigheterna att omsätta ett bitvis ganska bra spel – för det är det absolut – i mål framåt fortsätter att vara tydligt. Det landar på hur laget är byggt, hur man tappade Samuel Adegbenro (vi är där igen) men också på att han aldrig ersattes.
Frågan om spelsystem och taktik optimerar alla spelares starkaste sidor landar på tränaren Rikard Norling efter tre raka förluster. Å andra sidan har alla kommit efter individuella misstag i första hand och inte rent spelmässiga tillkortakommanden.
Frågan om truppens bredd (en ganska bra allsvensk startelva men inte lika många färdiga alternativ där bakom som topplagen), och om den matchar de förväntningar man själva målat upp, blev bara extra tydlig när Djurgården skickade in två inhoppare i andra halvleken som båda gjorde mål – Emmanuel Banda och Joel Asoro. IFK fick inte samma effekt av sina byten, där Egzon Binaku kom fel nästan omgående före kvitteringen.
Och så gick Peking, via en missad straff av Christoffer Nyman och ett par missar bakåt, från att vara på väg mot att hitta in i säsongen till att uppleva en tidig kris 2022.
Var tar man det härifrån? Vi ska ha med oss att spelschemat i inledningen varit väldigt tufft, men det kommer bli en mental prövning att studsa tillbaka från den här inledningen.
På Tele2 Arena hade laget en okej start, var illa ute ett tag i mitten på den första halvleken men tog över igen och fick till slut utdelning. Jonathan Levis ledningsmål gav hopp för en tillrest, luttrad supporterskara som stöttade bra från läktaren. Och det har kanske varit det allra finaste den här helgen. Stödet på fredagsträningen. Det följde med till Tele2 Arena där IFK hade en hel läktarsektion i ryggen.
IFK startade också andra halvleken bra, hade bud på något mål till – förstås framför allt via straffen (som var felaktigt dömd?) men när Christoffer Nyman rullade den utanför var det som att en känsla spred sig att det här kunde vända.
Det gjorde det också.
Det blev en mental smäll som följdes av flera.
Spelmässigt finns det absolut saker att ta med vidare, både mot AIK och Djurgården har det sett bitvis bra ut fram till sista tredjedelen. Med Eman Markovic in var det ytterligare ett steg framåt där men fortfarande vinner inte IFK några matcher.
Och har väldigt svårt att göra mål.
Det är fundamentalt.
Och nu väntar Häcken och Kalmar härnäst. Vägen in i säsongen är knappast enkel där heller.