En het guldstrid en vinterkall kväll. Gäster med guldödet i egna händer, stärkta av färska mästarminnen från den här arenan och med ett par tusen högljudda röster från huvudstaden i ryggen.
IFK Norrköping mötte upp med sin bästa försvarare avstängd, två centrala mittfältare på skadelistan, en säsong som dött, en ungdomsgård på bänken och fick kasta in Maic Sema på mittfältet för att försöka man-manna hem det här efter bästa förmåga.
Mohammed Al-Hakim blåste igång, men sen stoppade han pipan i sina svarta domarshorts och lät grabbarna göra upp.
En risk att sätta ribban för vad som är tillåtet så högt, men det blev – med facit i hand – ett klockrent beslut och bidrog till underhållningsvärdet som var så högt att jag inte önskade att det skulle ta slut.
Det här var en underbar fotbollskväll.
I alla fall om man går igång på svängdörrar, desperation och kamp med stora hjärtan. Och för all del: Djurgården är ett jäkla fint fotbollslag som skulle vunnit det här men det är en säsong och ett race där ingen vill peta in dödsstöten.
Haris Radetinac inledde småtjurigt och blev inte särskilt mycket muntrare när han fick en smäll i ansiktet av Jonatan Levi.
Djurgårdaren vädrade sitt missnöje med fjärdedomaren och gillade inte vad han hade på sina egna fötter.
Det sista Radetinac gjorde innan han bytte skor: skickade in bollen som Hampus Finndell elegant hoppade över och Kalle Holmberg skickade i nät förbi polaren Oscar Jansson.
Matchklockan: 19 minuter.
Ett test för Kamraterna som ändå inte var dåliga eller snett på det. Mängder av bolltapp, ja – men om vi har Kalmar som mall var det till och med ett par resor bättre och så länge Jonathan Levi och Samuel Adegbenro har en boll vid vänsterfoten respektive en yta i boxen att husera på så kan det räcka.
1–1.
Matchminut: 45.
Alla som såg matchen såg att resten tillhörde Djurgården. Det pendlade mellan ett manglande och ett totalt spelövertag till ren dominans.
I det läge som Rikard Norlings lag är i med skador, faser i spelarnas karriär och den ombyggnad som sker spelmässigt och taktiskt så är det en bit upp till de bästa. Det visar inte minst tabellen men vi ska även kasta in i slutsummeringen som närmar sig att AIK, Malmö och Elfsborg och Hammarby besegrats hemma.
Nu tappade Djurgården två blytunga poäng och det visar att det finns något lovande att skrapa fram – men vi ska inte lura oss med att det finns en höjd i den här truppen som räcker utan att kryddas med en av de häftigaste värvningsvintrarna vi sett.
Carl Björk och Theo Rask är en-två klasser bättre fotbollsspelare idag jämfört med när 2021 startade men att de två fredar vänsterkanten när Djurgården gasar för en segerboll säger också en hel del om styrkeförhållandena.
På bänken satt Jóhannes Kristinn Bjarnason, 16, Emanuel Chabo 19, och Dino Salihovic 18. Framtid i en nutid där IFK Norrköpings sjundeplats verkligen är talande för att det är en bit upp och en trygg bit ned.
Mellanmjölk, säger den elake.
Lovande – trots allt, svarar den positive.
Slutligen: Oscar Jansson vann både frilägessituationerna med Edward Chiluyfa och Nicklas Bärkroth och poängen åt IFK Norrköping. Henrik Castegren hade en av sina on-kvällar och höll ihop en defensiv som var hårt ansatt och Alexander Fransson tog ansvaret som det här laget behöver, men kvällens viktigaste och även säsongens största plustecken är Samuel Adegbenros. 17 mål, ena handen på skytteligavinsten men också ett magsår hos IFK-ledningen att succén lämnar.