Mellan ett pojklagstapp och en bortkastad vinst hemma mot Mjällby till en intetsägande prestation, och förlust, borta mot Kalmar FF hinner IFK Norrköping plocka fram en stark vändning mot ett Elfsborg med guldvittring.
Förvisso med en IFK-spelare mer i en timme och med en för kvällen urstark Curva Nordahl i ryggen, men alla lag gräver inte fram en så stark finish med två mål mot ett svårforcerat och välbalanserat Jimmy Thelin-lag.
Reducerat eller inte.
Alla lag uppträder inte heller så platt en vecka senare i en gäspning till insats.
Låt oss inte enbart spåra Pekings nolla till Henrik Rydströms roll som demoncoach med specialitet på att knäcka just Kamraterna.
Söndagens trea var Rydströms femte seger på hans sex senaste matcher som motståndartränare för Sirius och Kalmar.
Den hyllade 45-åringen som fick det att skära i hjärtat när han bytte in Noah Shamoun efter 56 minuter – och plockade av talangen 15 minuter senare i ett drag som Rydström motiverade som taktiskt.
Oavsett hur skarp och slipad Kalmartränarens fotbollshjärna är, något som framhävs i parti och minut, så behöver vi höja blicken mot 2022.
Året när Rikard Norling ska gå från inkörningsperiod till att se till att mejsla fram ett vinnande lag.
Det är det svårt att kalla den här upplagan för.
Norling bidrog till stor del själv till att dra upp förväntningarna, kastade bränsle på skissen att omedelbart vara en utmanare.
Den sparkade AIK-tränaren tog fart med att han ville ta ett tredje SM-guld och hyllades för en rättfram approach som supportrarna efterlyst och saknat.
Bakom tränarbytet som gav en allsvensk räv med ett spralligt lynne och en fäbless för det taktiska, så rimmade målsättningen illa med hur det såg ut på sina håll i organisationen och, inte minst, i den egna truppen.
Temporära lösningar på tunga positioner i IFK-huset.
Klippa och klistra ihop en trupp där Sead Haksabanovic och Ìsak Bergmann Jóhannesson spelade på lånad tid.
Varför inte ta och totalkasta om spelidén när vi ändå är igång? Det fungerade ju bra i AIK. Eller....just det.
Det har fungerat, flutit och till och med flugit vid ett par perioder – men också fumlats, fibblas och fuskats i en för stor utsträckning.
Man-man-filosofin har i alla fall inte övertygat mig att det kommer göra IFK Norrköping till ett så pass mycket skarpare fotbollslag.
Än.
Vänsterkantens kantighet och misslyckande att hitta rätt alternativ har ältats till förbannelse, och det är också något som det svärs över internt på tränarbänken att det inte fungerat bättre.
IFK Norrköping har tre matcher kvar av året.
Det här går mot en intetsägande slutplacering, runt sexa-sjua, och det roligaste som hänt under året är individuella utropstecken i Samuel Adegbenro och Carl Björk.
En Abdulrazaq Ishaq som har nästa storförsäljnings-potential i sina toppar och splittrar fansen i sina dalar.
Linus Wahlqvist som gått från viktig till oumbärlig, men sedan tar listan slut.
Min i alla fall.
Ok: Vi skjuter in att Kristoffer Khazeni håller sin egen Buster-story levande, utan för den sakens skull släppa farhågorna om kroppen håller.
Det vet vi fortfarande inte om den gör.
Under rubriken: "Vad som måste till för en realistisk guldambition 2022" är listan desto längre. Och i stället för att dra av och stryka punkter har listan snarare växt sig längre under den här säsongen.
Och längre.
Hur stor del av hjärtat och Grabbarna från stan-portion ska vägas in i om Christopher Telo, Henrik Castegren och Maic Sema ska erbjudas en förlängning och till vilket pris i lönekuvertet.
Håller befintlig mittbacksuppsättning med en svajig, och på senare petad Marco Lund, och kan Edvin Tellgren ta sig över tröskeln och spela regelnbundet redan nästa säsong? Kan en otursförföljd Oliver Stefansson?
Alexander Fransson?
Gå på ett nytt, ytterligare ett, vänsterkant-spår? Hoppas att Yahav Gurfinkel kommer till sin rätt?
Det är en på alla sätt kittlande vinter som väntar.
Värvningsmässigt.
Beslutsmässigt.
För att undvika att se en SM-guldplan förvirra sig på allvar, så känns en revanschsugen Magnus "Munken" Karlsson redan som en klockren värvning.
En comeback som Norling hyllat vid varje litet tillfälle han fått chansen och det är inget snack om att klubbdirektören ger ett övertygande intryck.
Slipad, driven och med ett stolt IFK-hjärta – men i en elitverksamhet är det inte värt ett skvatt om resultaten uteblir.
Om ett år vid den här tidpunkten behöver fotbollslaget IFK Norrköping vara så mycket mycket mer än vad de är nu.