Janne Hellström har kvitterat mot Monaco på Idrottsparken 1990.
I vår ranking hamnar forwarden som aldrig vek ned sig och var totalt hänsynslös – särskilt i straffområdet – på 13:e plats. Ingen annan i moderna "Peking", han slutade 1994, är placerad höge. För många av dagens supportrar är han en ikon.
– Svårt att bedöma ur ett historiskt perspektiv. Det är inte samma idrott som när vi höll på, säger Janne Hellström när vi pratar om då och nu.
Vi kan tyvärr inte avslöja vinnaren, han är med först i nästa publicering...
– Det finns många bra spelare genom tiderna, har man gjort VM så hamnar man högt, funderar "Hella".
Själv fick han aldrig den chansen, 1980-talets store målgörare i IFK Norrköping.
Under en träning, på södra grusplanen, 11 januari 1990, kolliderade han så illa med målvakten Lasse Eriksson att han bröt både vadbenet och skenbenet. Det hjälpte inte att han kom tillbaka rekordsnabbt och gjorde allsvensk comeback mindre än fyra månader senare. VM-biljetten kunde den vårens store succéman i allsvenskan kvittera ut – en 20-årig Tomas Brolin.
– Jag hade säkert varit med i VM-truppen, även om jag kanske inte fått spela så mycket. Att bara få uppleva ett VM hade varit häftigt, säger Janne och konstaterar att Brolin fick hans plats både i IFK och landslaget.
– Den gjorde han sig förtjänt av, men omständigheterna hade gärna fått vara annorlunda...
Å andra sidan blev VM-turneringen i Italien, med Olle Nordin som förbundskapten, ett grymt minne för det svenska landslaget som marscherade ut efter tre raka 1–2-förluster.
Trots mardrömsskadan fortsatte "Hella" ha en framgångsrik karriär ytterligare ett par år i ett IFK som under en handfull år slogs i den absoluta allsvenska toppen.
– Målet var att bli lika bra som innan, och jag anser nog att 1992 var min bästa säsong. Gjorde en hel del mål och spelade fram till minst lika många. Men vi tog inga fler guld, marginalerna var inte med oss. AIK snuvade oss på guldet -92 genom att slå Malmö borta i slutsekunderna. Tror det var blivande IFK-backen Alexander Östlund som skavde in en boll...
Bästa minnet från dina elva säsonger i "Peking" – undantaget när du fick lyfta bucklan som lagkapten för guldlaget 1989?
– De internationella matcherna. Framförallt mötena med Roma, matcherna den hösten (1982) var de första för min del i Europa. När vi mötte Sampdoria 1987 och vann hemma i det första mötet var det också stort. Monaco (1991) var nog det bästa laget vi mött någonsin, men klubben var inte så stor och välrenommerad som några av de andra.
Det var en märklig tid för IFK Norrköping på flera sätt.
När laget mötte Nisse Liedholms Roma i Uefacupen hösten 1982 hade "Peking" åkt ur allsvenskan, men pressade det italienska storlaget till förlängningsavgörande. Säsongen därpå spelade Roma Europacupfinal mot Liverpool.
– Vi spelade jämnt mot Europa-toppen. Om man jämför det med dagens IFK skiljer mycket. Jag tror ingen i dagens lag skulle tagit en plats i vårt lag när det var som bäst, funderar Janne Hellström.
Vi kan påminna om några av spelarna som dök upp på "Parken" för att mäta krafterna i cupsammanhang: Carlo Ancelotti och Falcao (Roma), Robert Mancini och Gianluca Vialli (Sampdoria), George Weah och Lilian Thuram (Monaco). Just det – Arséne Wenger skötte managerjobbet där, innan alla framgångarna med Arsenal.
Jodå, mustaschen finns kvar.
När Janne Hellström lämnade elitfotbollen 1994 hade han spelat med ständiga knäsmärtor under många säsonger och den gamle skyttekungen opererade det ena så sent som för två år sedan. Men han varvade faktiskt ned i Hagahöjden och Åby och många yngre spelare har vittnat om hur tufft det var att möta även motionären Hellström.
Du funderade aldrig på tränarkarriär?
– Nähe, jag var färdig med att vara nära planen. Hade inte orken att lägga mer kvällar på det men jag satt i styrelsen i både IFK och Eneby, påminner han.
Och mustaschen är fortfarande ditt kännetecken?
— Den har blivit en vana. Förutom första året i IFK kanske, 80-81, så har jag nog haft den.
11–20
11. Erik ”Mulle” Holmquist
I IFK: 1939-51, 223 matcher/66 mål, 5 SM-guld. 10 landskamper.
Första tunga värvningen utifrån. Han och brorsan ”Masse” kom från Emmaboda 1939 och var med från början i IFK:s guldbygge. En lurig vänsterinner som slog en och annan målgivande passning till bland annat skyttekungen Gunnar Nordahl. Fick uppleva fem guld och hann även med att göra 66 mål själv vilket inte är så pjåkigt. Ett givet namn som alltid är med och konkurrerar när den här typen av listor ska sättas ihop.
Harry Bild
12. Harry Bild
I IFK: 1954-64, 175 matcher, 120 mål, 4 SM-guld. Guldbollen 1963, 28 landskamper.
Kom direkt från division 6-spel med Nöbbele till Sveriges bästa lag och vann skytteligan första året med 19 mål. ”Granit-Harry” gjorde 167 allsvenska matcher i följd för IFK och belönades med Guldbollen 1963. Under hans tid i klubben blev IFK aldrig sämre än tvåa även om det ”bara” blev fyra guld. Har beskrivits både som bollkär och en fighter och målfarligheten finns det inga frågor på. Efter 120 mål på 175 matcher väntade proffslivet i FC Zürich och Feyenoord.
13. Janne Hellström
I IFK: 1981-84, 1987-94. 268 matcher/116 mål, 1 SM-guld. 6 landskamper
Oöm spelare? ”Hellas” kompromisslösa spelstil skulle kunna stå mall för de kriterierna. Via Örtomta och Saab blev han en given publikfavorit i Norrköping. Lockades över till Örgryte, där han var med och vann SM-guld, men återvände till IFK och var med och bärgade det efterlängtade guldet 1989. Forwarden med den eviga mustaschen är en av klubbens främsta målskyttar i allsvenskan med 102 stycken, plus 14 i dåvarande division 2. Blev även allsvensk skyttekung 1989 med 16 mål.
14. Örjan Martinsson
I IFK: 1959-67, 173 matcher/53 mål, 3 SM-guld. 20 landskamper.
Centern som plockades in från Vadstena är en personlig guldklimp hos många i det äldre IFK-gardet. Örjan var en elegant tekniker som kompletterade den mer burduse anfallskollegan Harry Bild under flera år. En bollkonstnär i alla avseenden och en stor publikfavorit på Idrottsparken. Ansedd som en av Sveriges bästa forwards under 60-talet. Tre SM-guld och 20 A-landskamper på meritlistan.
Björn Nordqvist.
15. Björn Nordqvist
I IFK: 1961-72, 245 matcher/7 mål, 2 SM-guld. Guldbollen 1968, 115 landskamper.
Nordqvist från Hallsberg var länge Sveriges meste landslagsman med 115 A-kamper och den långa karriären grundlades på Idrottsparken. En ledarfigur med stor radie. Började som vänsterhalv/mittfältare men kom mest till sin rätt som mittback. Under sina IFK-år var Nordqvist med och vann två SM-guld. Han tilldelades även Guldbollen 1968.
16. Nils Liedholm
I IFK: 1946-49, 48 matcher/22 mål, 2 SM-guld. OS-guld 1948, 23 landskamper.
Valdemarsviks store son värvades in från Sleipner. Det blev bara ett par säsonger med stjärnan på bröstet innan han följde med Nordahl till Italien. Resten är historia. Dock: det är klart att ”Lidas” elegans och spelsinne hann göra avtryck på så kort tid i Norrköping. Två SM-guld och ett OS-guld räknas definitivt. Den ödmjuke gentlemannen var även förste målskytt i VM-finalen 1958, även om det var långt efter IFK-tiden.
Christoffer Nyman.
17. Christoffer Nyman
I IFK: 2010-16, 2019-, 209 matcher/66 mål, 1 SM-guld. 10 landskamper.
Den unga IFK-generationens golden boy, i konkurrens med ett par andra ”grabbar från stan”. En allroundkunnig forward med ett evigt kämpande som sitt kanske största kännetecken. Plus målskytt så klart och allsvensk skyttekung 2020. Sköt IFK tillbaka till allsvenskan redan som skolpojke och var en av de bärande spelarna i guldbygget 2015. Tillbaka efter ett par år i Tyskland och vi har ännu inte sett slutet på sagan om den egna produkten. Just ja, han har en egen läktarsektionen på arenan också.
18. Sven Axbom
I IFK: 1952-60, 167 matcher/10 mål, 3 SM-guld. VM-silver 1958, 31 landskamper.
Kimstadsonen fick det kämpigt mot Garrincha i VM-finalen 1958 men det är knappast något att skämmas för. Axbom kom till IFK från BK Hird som 27-åring, skolades om från vänsterytter och blev en klippa på vänsterbacken under IFK:s framgångsrika tid. Satte defensiven i första sätet. Det här var långt innan ytterbackarna följde med upp i anfallsspelet. Axbom checkade ut från sin IFK-karriär med tre SM-guld i bokhyllan.
Andreas Johansson.
19. Andreas Johansson
I IFK: 2012-18, 205 matcher/10 mål, 1 SM-guld.
Behövs väl knappt någon presentation, eftersom det är i så färskt minne. Hur många sekunders spel missade han under sex och ett halvt år? Hur viktig var han för guldlaget 2015? Som mentor, förebild och lagpappa? Omskolades från mittfältare till mittback inför guldåret och tog knappt ett steg fel under fyra år innan han flyttade tillbaka till Halmstad och var med och tog laget tillbaka till allsvenskan.
20. Gösta Löfgren
I IFK: 1960-63, 42 matcher/18 mål, 3 SM-guld. 40 landskamper.
Motala AIF:s stora stjärna kom inte till Norrköping förrän som 37-åring. Han fick dock uppleva tre guldår under sin korta IFK-sejour. Spelade vänsterinner medan lagen fortfarande ställde upp med femmannaanfall. En elegant och spelintelligent framspelare som bland annat hade nya stjärnskottet Ove Kindvall att lägga fram bollar på. Avgörande inhopp och mål när gulden 1962 och 1963 säkrades.
21. Jevgenij Kuznetsov. 22. Olle Håkansson. 23. Lasse Eriksson. 24. Herbert Sandin. 25. Halvar ”Smälla” Carlbom,.26. Hans Rosander. 27. Bill Björklund. 28. Janne Svensson. 29. Peter Lönn. 30. Janne Eriksson.
Rankingen av IFK:s bästa spelare genom tiderna har utgått från de här kriterierna: Spelaren bedöms efter sin samtid och måste ha gjort minst en hel säsong i klubben. Det är enbart prestationen under tiden i IFK som bedöms. Som grund för bedömningen vägs såväl den egna prestationen, lagets prestation och spelarens betydelse för laget in.
I morgon publiceras 1–10 på listan.