– På två år har jag inte lyckats med nånting. Men nu hoppas jag att helvetet ska vara över, säger den 26-årige forwarden.
På söndag spelar Motala AIF sin premiärmatch i division 1, mot Västerås.
En gammal frälsare som kanske kan vara svaret på frågan vem som ska göra målen när Alushaj och Glaad stuckit.
Bara han får vara hel och skadefri, så.
Alla minns med glädje vad Mohammed Abdulrahman uträttade i Maiftröjan i tvåan 2010. Han var med sin speed och rivighet nästa ensam lagets anfallsspel och var den stora ledargestalten och stjärnan i laget som gick upp i ettan.
"Mommo" spåddes en lysande framtid och värvades till allsvenska Elfsborg, dock med start som utlånad till Gais. Uppgången till högsta serien fick dock snabbt grus i maskineriet då han våren 2011 knäskadades svårt.
Sedan dess har han egentligen varit skadad från och till i fyra år.
– Jag har inte spelat en hel säsong på flera år och det blir jobbigt mentalt med alla skador. Jag vill mycket, men när man inte får vara frisk blir det tungt. Det är på grund av skador jag fallit från allsvenskan till superettan och från superettan till ettan. Det blir jobbigt när man vill tillbaka till högsta serien, säger han.
Mommo gjorde ett par allsvenska matcher och ett 30-tal superettanmatcher under 2011-2013. I Värnamo hade han en framgångsperiod med åtta mål på 13 matcher.
Nigerianen körde dock fast på grund av nya skador och i Maif fick han en chans att gå ned i nivå för att försöka komma tillbaka 2014 efter en höftoperation. Det blev en flopp, han blev inte den målskytt och matchvinnare som hela Motala drömde om skulle återvända.
Det syntes lång väg på Mommo att han inte var samma person längre som 2010, framför allt var leendet och glädjen borta.
– Förra året är det värsta i mitt liv. Jag trodde höftskadan skulle ta 3-4 månader att bli av med, men jag kände tidigt att det inte höll och jag åkte på nya skador, fyra-fem stycken på en månad. Det var höften igen, vaden, baksidan, framsidan och vänster och höger ben. Det tog aldrig slut, säger han.
Nu har Mommo haft en bra höst och vinter med rehab och i vår har han varit på rätt väg genom att spela hälften av träningsmatcherna och göra tre mål. Han har varit på gång igen.
Framför allt har det märkts kring Idrottsparken att den gamle leende Mommo börjat synas i vimlet igen. Fotbollslivet har börjat fungera igen. Han skämtar och stannar och småpratar med de flesta han hinner med. Så som han lärde känna halva stan 2010.
– Allting känns bättre nu, säger Mommo som dock berättar att han nyligen fick en smäll på knäet på träning och därför vilat ett tag.
– Men det är inget allvarligt. Jag ska vara redo för premiären. Men jag har blivit lite känslig, erkänner han.
För att på planen hitta tillbaka till 2010 känner Mommo att han behöver speltid och matcher. Det handlar om självförtroende och känna förtroende från övriga laget i den roll man har.
– Det är mycket mentalt, att jag ska hitta mig själv igen också. Men jag vill verkligen av hela mitt hjärta, både vara frisk och hitta mig själv. Jag vill tillbaka till allsvenskan, säger han.
Mommo tycker att försäsongen varit bra för laget. Men det är klart att det är tufft att på tre månader få ihop spelare från olika stilar och kulturer.
– Vi blir ett typiskt ojämnt lag, eftersom vi inte har så mycket rutin som många andra lag har. Men i min värld är det viktigast att vi spelar en bra fotboll, det måste vara fokus. Sedan är det väldigt viktigt att vi är bra med efter våren. Första halvan är viktigast, bra där så slipper vi pressen i höst. Den kan vara jobbig, speciellt för unga spelare, säger Mohammed Abdulrahman. (MVT)
Jens Bollius