– Kunskap, säger hon, det är vad som krävs. Jag måste visa att jag kan min sak. Det funkar inte att jag, drygt en och en halv meter lång, går in och pratar med en tvåmeterskille utan att ha något klokt att säga.
Hon skrattar.
För visst är det ovanligt att en ung tjej tränar ett herrlag i fotboll. Hon måste skaffa sig respekt för att grabbarna ska lyssna.
Alexandra tog över som tränare i Ljungsbros division 5-lag för två år sedan. Hon delar rollen med sin särbo, Peter Eriksson.
– Vi kompletterar varandra bra. Peter har varit målvakt och ser spelet ur den synvinkeln. Han har helheten och erfarenheten, medan jag har utbildningen och ser lite mer till detaljerna och vad varje enskild spelare behöver. Jag känner mig som en i gänget och jag är säker på att killarna ser det så också, numera.
Måste hävda sig
Men visst händer det att Alexandra måste hävda sin roll som ledare. Hon berättar om linjemannen som försökte få henne att lämna zonen intill planen där bara de som hör till laget får vistas under match. ”Jo, jag tror nog att jag får vara här. Jag är nämligen tränare.” svarade hon och så var problemet ur världen.
– Äsch, jag gör ingen stor sak av det. Det betyder ju bara att domaren inte hade läst laguppställningen ordentligt. Där står ju mitt namn.
Det är komplexiteten i spelet som fascinerar med fotbollen. Tanken bakom allt som händer på planen. Att ta rätt beslut i rätt tid och anpassa sig till 21 andra på planen.
– I slutänden håller vi ju på med samma sak, alla som spelar, ändå kan det se så olika ut, säger hon.
Och att Alexandra kan sin sport råder inga tvivel om. Hon spelar fotboll, lär ut fotboll och utbildar sig inom fotbollen.
Kan det bli för mycket?
– Det kan det nog. Jag är noga med att ha en fotbollsfri dag i veckan. Då tar jag det bara lugnt och gör – jaa, sånt som inte har med fotboll att göra.
Spelar själv också
Alexandra kom till Linköping och Kenty 2009. Hon har ett förflutet i Mallbacken i allsvenskan och värvades till söderettan som forward, men skolades om till innermittfältare och ytterback. När Kenty lades ner ett par år senare spelade hon med Linghem i division 2, till den dagen hon hamnade fel i en närkamp på en träning och skadade korsbandet.
I dag spelar hon igen, men ägnar en hel del tid åt rehab-träning. Till den här säsongen värvades hon till Norrköpingslaget Smedby i division 1.
Det blir en eller två träningar i veckan med laget, två träningar i veckan med Ljungsbro, en dag i veckan i Stockholm och tränarstudierna på GIH, och därtill minst två matcher per helg.
– Jo, ibland är det svårt att få ihop allt. Men det är sagt att tränaruppdraget ska gå före mitt eget spel.
Möjligen gjorde knäskadan att Alexandras tränarkarriär tog fart något tidigare än planerat. Samtidigt har hon alltid vetat att hon skulle leda ett lag förr eller senare.
– Jag har ju mycket kunskap och erfarenhet och jag vill dela med mig till andra, säger hon. Av olika anledningar nådde jag aldrig toppen som spelare, kanske kan jag göra det som tränare i stället?
Premier League?
Förra året slutade Ljungsbro sexa i serien. Till den här säsongen, och helgens premiär mot Stjärnorp, står laget ännu bättre rustat.
Siktar ni mot fyran?
– Ja, någon gång. Men just nu tränar vi för att ha en bra grund och för att vara beredda när vi väl går upp.
För egen del satsar Alexandra också uppåt. På sikt.
– Egentligen behöver man mest utbildning som tränare i de lägre serierna, för då ska man ju sköta alla delar. Fysträning, mental träning, skaderehabilitering, teknik... Jag tror att det är nyttigt att gå den långa vägen. Jag lär mig hela tiden.
Och målet, om du får drömma fritt?
– Det skulle vara riktigt kul att bli den första kvinnliga tränaren i Premier League. Jag tror att det är fullt möjligt. Men trots att vi har samma kunskap som de manliga ledarna så lär vi få jobba hårt för att bevisa det. Så kommer det nog tyvärr alltid att vara.