BK Kenty-tränaren Mattias Hellström är uppvuxen i en "fotbollsfamilj" i Norrköping. Därmed blev det väldigt naturligt för honom att fortsätta vara kvar inom fotbollen som tränare när han hade skadat knät för andra gången som aktiv. För två säsonger sedan tog han klivet in i Linköping Kentys dåvarande division 2-lag med målsättningen att avancera. Första säsongen förlorade Kenty inte en enda match – men föll på målsnöret ändå.
– Första året kunde vi ha ledningen med 5–0 och ha missat ett uppspel. Men istället för att prata om det som var bra pratade jag om det missade uppspelet. För i nästa match kanske vi skulle möta ett bättre motstånd och då kunde det vara avgörande, berättar Mattias Hellström och fortsätter:
– Det blev lite fel. Det kom fram att vissa kände att det kvittade om vi vann och att det saknades glädje på så sätt. Det blev en sådan press hela tiden och jag kände av det också.
Efter att Ekholmsklubben dominerat i division 2 även under säsongen 2020 står nu Hellström här på Fredriksbergs IP och har nått målet. Även om han tyckte avancemanget kom ett år för sent.
– Det var en jätteglädje men samtidigt kändes det mer som att vi pustade ut när vi klarade det efter att ha kört med kniven mot strupen i två års tid. Det var en press i sig.
Efter en speciell uppladdning där pandemin varit i fokus är laget redo för division 1-premiär borta mot IS Halmia på lördag.
– Vi har inte pratat så mycket om målsättningar, men jag vill inte köra med kniven mot strupen igen. Jag accepterar att vi är nykomlingar men vill inte vara nere och kriga precis vid strecket. Jag tror och hoppas att vi kan vara så pass starka att vi är ett mittenlag. Efter två år utan en förlust i seriespel måste vi ändå vara duktiga. Jag tror det är en större skillnad mellan division 1 och elitettan än vad det är mellan division 2 och division 1, konstaterar han.
Vad har du själv för målsättningar framåt?
– Jag har alltid sagt att jag vill jobba hundra procent med fotboll. På sätt och vis gör jag det nu då jag jobbar som föreningsutvecklare här och har tränaruppdraget utöver det. Sen handlar det om hur högt upp man vill vara tränare. Jag har den näst högsta utbildningen, Uefa A, och får vara tränare i damallsvenskan.
Är det på damsidan du vill vara eller kvittar det?
– Frågan är om man har satt sig i ett fack nu. Det är lättare att komma ifrån herr och gå till dam. Åt andra hållet tror jag kan bli svårare. Jag har lyckats bra på damsidan, det är där jag kommit in nu och trivs jättebra. Det är inte så att jag vill gå över till pojksidan och tycker att jag kommit längre på så sätt. Det handlar bara om att få jobba fulltid med fotboll.
Min bild är att det har förändrats – att herrsidan har bättre koll på tränarna på damsidan nu.
– Jag började tidigt och har ibland reagerat på att vissa fått börja som tränare högre upp i seriesystemet än mig trots att de inte har den utbildningen jag har. De har kanske ledaregenskaperna från planen för att de var kaptener där. De får mycket uppmärksamhet i tidningar och jag sitter här och får inte någon uppmärksamhet alls. Jag vill också ha den uppmärksamheten, säger Hellström och skrattar till.
– På så sätt har nog herrfotbollen kommit längre och framför allt om man jämför med Norrköping. Ibland undrar man om man är bortglömd.