På grund av en knäskada fick Helena "Hella" Andersson ta beslutet att lägga målvaktshandskarna på hyllan. Hon försökte att komma tillbaka till fotbollsplanen som aktiv spelare – men insåg ganska snabbt att det inte fungerade.
– Jag förlorade hela mitt liv. Jag hade rätt svårt att gå på matcher efter det för jag tyckte det var så tråkigt att jag själv inte kunde spela. Det blev lite för tufft, berättar Helena.
Men när hennes målvaktstränare Leif Eriksson drog henne tillbaka till fotbollen, genom att tvinga med henne på en bortamatch med Kenty som hon själv inte längre kunde spela för, var det starten på en fortsatt karriär som målvaktstränare. Målvaktshandskarna plockades ner från hyllan och hon blev tränare för distriktslag på flicksidan inom Östergötlands fotbollsförbund. Första gången hon fick känna på att träna herrar var av en slump då hon tränade Kentys damer. Herrmålvakterna gick förbi en av träning och frågade om de fick vara med. Därefter var det både herrar och damer på hennes målvaktsträningar.
– Det var spännande och en överraskning för mig. Men någonstans insåg jag att jag visste vad jag höll på med och kunde. Men jag känner att killarna aldrig har sett mig som någonting konstigt. Vilket herrlag jag än varit i har jag alltid känt mig välkommen och som en i gänget väldigt snabbt, berättar hon.
I skrivande stund har hon varit målvaktstränare för Mjölby Södras herrar i drygt fem år och i Södra hittade hon snabbt sin plats i ledarstaben.
– Glädjen är viktig och att känna att du är på rätt nivå för att själv utvecklas. Jag fick en ny utmaning. Och tjejer och killar är så lika egentligen. Bara man har viljan att utvecklas tillsammans, säger Helena och tar ett djupt andetag innan hon fortsätter:
– Jag tror många gånger att det handlar om självförtroende. Jag har inte alltid haft ett gott självförtroende, men nu har glädjen till fotbollen varit så stark hela tiden att den har tagit över. Jag har helt enkelt inte kunnat tacka nej. Många tjejer vågar nog inte för att de tror att de inte klarar av det.
Har du reflekterat mycket över att du är en kvinna bland herrarna?
– Ja, det har jag gjort. Men aldrig på träningar egentligen. När jag väl har valt att tacka ja och kommit till sådana förhållanden jag kommit till, där jag känt mig väl omhändertagen, har det aldrig varit ett problem. Men på många av mina herrmatcher i början slog det mig att jag var ensam tjej. Jag började reflektera över vad motståndarlaget tyckte, tänkte och kände över att jag var där. På matcherna gick jag runt planen när jag skulle till spelarbåset för att inte synas. Det var så sjukt. Jag hade sådana hjärnspöken. Jag fick verkligen bestämma mig för att till slut våga gå rakryggad över planen.
Vad skulle du vilja säga till tjejerna som tvekar?
– Att våga! Om du inte vågar prova kommer du ångra ihjäl dig hela livet för du inte får reda på hur det skulle kunnat gå. Vare sig om det går åt helvete eller om du lyckas så får du i alla fall ett svar.
Diskussionerna i vårt samtal flyter i väg till strukturer i samhället och om att det i samborelationer mellan män och kvinnor är det fortsatt oftast kvinnorna som handlar mat, städar, hämtar barnen från skolan och tvättar, vilket tar upp mycket tid i vardagen. En tid som skulle kunnat läggas på att till exempel vara fotbollstränare istället.
– Du ska ju hinna med också. Det är jättesvårt. Du får offra annat. Nu har inte jag några barn och om jag hade haft det hade jag förmodligen inte hunnit med fotbollen, säger Helena och tar en konstpaus innan hon fortsätter:
– Vet du vad jag tror. Att man hela tiden ska göra det man är bäst på. Då blir det bra.
Hon ler.
Vad behöver föreningarna göra för att få in fler tjejer tror du?
– Bredda synen för att se att de kan hitta både kompetenta kvinnor och män som kan verka på fotbollsplanen. Det handlar om att hitta den rätta personen och sen spelar det egentligen ingen roll om det är en kille eller tjej, säger Hella och fortsätter:
– Föreningarna måste ställa frågan också. Så många duktiga damfotbollsspelare som det funnits under alla år i Östergötland är det konstigt att inte flera blivit tränare. Först måste de få frågan och sedan måste de våga tacka ja. Jag vet inte hur många tjejer det är som tackat nej när de fått frågan heller. Men det är inte farligt att prova. Det är superkul.