Lovisa Koss i aktion i en träningsmatch.
– Det är speciellt att vara målvakt. Det finns bara plats för en varje gång. Men jag känner ändå att jag kan vara med och faktiskt göra skillnad, säger hon.
Ja, det ska fan vara målvakt. Ofta ensamma, ofta utsatta. En ständig pendling mellan himmel och helvete. Tio superräddningar är inte värt ett dugg om ett avgörande mål schabblas in i slutminuten.
Att vara ständig reservmålvakt måste vara ännu värre.
Att aldrig få spela.
Fråga Lovisa Koss.
Ni som sett Linköping FC spela under senaste åren har sett henne nästan varje gång.
På bänken. Nästan alltid med ett leende på läpparna. På planen? Not so much.
Under 2023 och 2024 har klubben spelat 52 tävlingsmatcher i allsvenskan, svenska cupen och Champions league. Koss har suttit på bänken i 51 av dem.
Den 52:a?
Var hon inte med i alls.
– Nu blev det väl ändå fel? Ska du prata med mig?
Säger Lovisa Koss och skrattar när hon efter avklarad tisdagsträning inför Champions league-äventyret mot Sparta Prag stannar till på vägen till omklädningsrummet.
Det har gått tio år sedan Skellefteåtjejen debuterade i allsvenskan med Sunnanå. Sedan dess har hon rört sig i elitfotbollen och är nu inne på andra säsongen i Linköping som andraval bakom Cajsa Andersson.
Utöver en och annan träningsmatch har hon bara tränat och tränat.
Hur sjutton orkar man då hålla glädjen och motivationen uppe?
Lovisa Koss funderar ett ögonblick innan hon svarar.
– Redan när jag kom visste jag att det skulle vara tufft. Samtidigt är vi ett tajt team på alla träningar och det känns verkligen som att vi jobbar tillsammans. Vi gillar varandra väldigt mycket, jag och Cajsa och Fredrik (Wiklund, målvaktstränaren). Då är det lättare att vara där och peppa. Redan från första dagen kände jag att det var en speciell känsla i det här laget.
– Klart att det är mentalt tufft och klart att jag vill spela, men jag känner också att jag har hittat min roll. Att jag på något sätt ändå kan göra skillnad. Det gäller att vara mentalt påkopplad och orka driva hela tiden när du inte ”får betalt” genom matcherna.
Men ärligt talat, tänker du aldrig att ”tänk om Cajsa bara kunde bli lite förkyld någon gång”?
– Inga kommentarer. Haha. Jag vill ju spela, men önskar verkligen Cajsa allt gott och man vill ju alltid vinna.
Hon hyllar stämningen i laget i allmänhet och lagkaptenen Emma Lennartsson i synnerhet.
– Linköping har varit tydligt med vilken kultur man vill ha och där har Emma satt sin prägel. Det är en slags omhändertagande familjekänsla och det älskar jag. Jag har lätt för att trivas med olika människor och vi spenderar mycket tid tillsammans även utanför planen.
Framtiden?
– Det finns lite hemlängtan till norr, det gör det, men också en vilja att utvecklas för att se hur långt jag kan komma. Nästa år vore det kanske kul att spela några matcher också. Haha.
En kandidatexamen i psykologi har blivit till fristående kurser och just nu är det osäkert om hon återvänder till barndomsdrömmen att bli polis.
– Just nu är jag inte där. Jag brinner för att hjälpa folk och få alla att må bra. Där vi är i världen i dag, med gängkonflikter och annat…hur gör vi så att barn inte hamnar där?
– Jag triggas av ämnen som att möta barn i svåra livssituationer, hedersrelaterat våld och mäns våld mot kvinnor. Det är viktiga frågor som jag vill arbeta med i framtiden, säger Lovisa Koss.