Nilla Fischer ger råd i paus. Här tillsammans med ytterbacken Moa Pettersson Davidsson.
Ljunkans konstgräs klockan 19.30 på måndagskvällen.
Serieledande Linköping FC U mot bottenkämpande Linghems SK B i damfyran.
Hade kanske inte varit en match som vanligtvis väckt någon större uppmärksamhet – om det inte varit för en sak.
Att Nilla Fischer sprang omkring i tröja nummer fem i Linghemsförsvaret. Snart två år efter att hon slutade spelade veteranen igen.
Om än mest tillfälligt.
– Minst en match till blir det. Jag ska spela hemma i Linghem också. Sen får vi se. Jag känner att min kropp inte riktigt vill det här längre och vill inte att det ska hända något bara för att jag ska spela mer fotboll. Tidigare i somras spelade jag fyra matcher på sex dagar med polislandslaget och låg i fosterställning efter den andra. Det här var ändå lite snällare mot kroppen, sa hon.
Snart två år har annars gått sedan LFC-stjärnan meddelade att skor och benskydd placeras på hyllan. Efter 22 år på elitnivå, med inte minst stora framgångar med landslaget och i tyska Wolfsburg. OS-silver. VM-brons. 189 landskamper. Ligatitlar. Champions league-mästare. Nu satsas den mesta tiden på studierna till polis där hon har ett år kvar.
Att det blev spel i just Linghem beror på personliga kopplingar och att hon följt några av spelarna sedan de var små. Dessutom såg hon chansen att få möta gamla kompisen Maria Aronsson en gång till. Nu var de placerade som mittbackar i respektive lag och det blev inte så många dueller förrän Fischer flyttades upp i anfallet i jakten på sen kvittering.
– Kul att jag fick gå upp en sväng på slutet. Jag hade velat ha en löpduell, men det hade varit intressant att se vems baksida som gått först. Haha. Jag tränar mycket fortfarande, men att spela är en helt annan sak. Skönt att kunna leva på rutin och bara stå rätt ibland, sa Nilla Fischer.
Du har spelat på världens största arenor. Nu, som 40-åring med 14-åriga tjejer i division 4. Hur är det?
– Man får ju anpassa lite. Det låter kanske dumt, men du får spela lite enklare. Vissa saker kan vara naturliga för mig, men inte för övriga än. Men lagidrott är speciellt och det var jättekul. Oavsett på vilken nivå du spelar kan du vara snabb och allt sånt, så det gäller att vara på tårna.
Matchen?
Den vann LFC med 2–1 efter avgörande mål av Moa Paananen.
Nilla Fischer i centrum när duktiga, unga Linghemskeepern Saga Höijer fångar bollen.