Sista klunken mineralvatten togs i slutminuterna mot Helsingborg.
Resultattavlan visade ett 3–4-underläge mot seriens sämsta lag och IFK Norrköping checkade ut på en halvdan sjätteplats.
Det var inte direkt så att frågan om Jens Gustafsson skulle fullfölja kontraktet eller lämna tappade kraft med den nonchalanta, veka och förvirrade allsvenska avslutningen.
En oklädsam placering med – här kommer det igen: DEN starten och DET laget – och med högen av frågetecken, besvikelser och påstådda intressen från andra klubbar så är det ett väntat ställningstagande från styrelsen att avsluta samarbetet med Jens Gustafsson.
Han var klar.
IFK Norrköping i behov av något annat.
Men låt oss inte falla i ett enkelspårigt hål och sätta ett likhetstecken mellan Gustafssons IFK-avsked och magplasket mot Helsingborg.
Det är en rad övriga faktorer som påverkar den här skilsmässan.
Jens Gustafsson vann en hel del fotbollsmatcher som Peking-manager, men han vann inte den stora IFK-massan med sin försiktigt, slätstrukna och många gånger tråkiga framtoning.
Skåningen brydde sig aldrig om att knipa popularitetspoäng hos de egna.
Något som är ganska enkelt, men i stället för att utnyttja intervjuformatet och egna kanaler för att stärka sin plats i IFK-familjen reserverade sig Jens Gustafsson som beteendevetaren och humanisten och sköt sig själv ett svårläkt sår i foten när han sa att ambitionen i första hand inte var att vinna titlar.
– Det skulle vara otroligt felaktigt om jag drevs av det och i det förtroendeuppdrag som jag ändå har som manager för IFK. Det är inget som står högt upp på min motivation eller drivkraft att jag måste ha en titel till IFK. Jag skulle aldrig tänka i de banorna, sa han när vi i april träffades över en kaffe.
Supportrarna dreglade frustrationsfragda över sina guldtatueringar från 2015 när de hörde Jens Gustafsson prata om utveckling och ett långsiktigt tänkande där drivet bottnade i att lämna "över en förening i ännu bättre skick än när jag fick den".
Cupfinalen 2017, nära men inte ända fram i guldracet mot AIK 2018, en bortkastad Europachans mot litauiska Trakai och den vaskade chansen att ta en tredjeplats i årets allsvenska.
Jens Gustafsson bidrog i allra högst grad till att IFK Norrköping lyckades förädla sin strategi med att värva ungt och sälja dyrt, men blev aldrig någon vinnare rent fotbollsmässigt.
Det snurrades och vreds med formationer. Trebackslinje. 4–3–3. "Jobba, jobba, jobba". Snabba, passningssäkra fötter och rappa omställningar.
När ett torftigt beslutsfattande på den beryktade sista tredjedelen blev bättre – mycket tack vare Kim Hellbergs inträde – så krackelerade defensiven.
Som tabellplaceringarna visar: det satt sällan ihop.
De 300 miljonerna någonting som skåningen sålt spelare för gör att det trots allt, hur skakigt det än må vara på lite väl många håll och kanter, finns goda förutsättningar till en lyckad omstart.
Om efterträdaren kommer i ett managerformat återstår att se.
Det kan vara på sin plats att verkligen se över om det är rättvist att låta en (1) person dra ett så pass tungt lass med den maskin som IFK jobbat upp.
Jens Gustafsson har aldrig klagat att det är tufft eller jobbigt. Då ska ni veta att han gått strider som inte står på arbetsbeskrivningen som manager.
Mikael "Gädda" Hansson-gate sipprade upp till ytan.
Splittrade spelartruppen i ena hörnet, ordföranden i det andra och Gustafsson ofrivilligt mittemellan i ett försök att hålla ihop bygget med en allsvensk premiär runt hörnet.
Det saknas inte ytterligare bataljer där Gustafsson tvingats böja sig dubbelvikt för att pleasa Peter Hunt och ta beslutsvägar som skurit i hjärtat.
Motsättningarna har kulminerat de senaste veckorna och just nu är det ett 123-årigt stolt klubbmärke med blåmärken, som är under ett påfrestande test och föreningen har inte råd att spilla tid.
Det pågående analysarbetet av vad som gick snett ett misslyckat år är viktigt, men det är ett lika avgörande arbete att börja omstarten.
Nu.
På full gas.
IFK Norrköping har satt värde på och stoltserat med att vara en förening som inte gärna gör sig av med tränare. I alla fall inte i ett tidsmodernt perspektiv.
Göran Bergort, Janne Andersson och Jens Gustafsson heter de tre som ansvarat för laget på 2010-talet.
Vad näste heter?
Med tanke på att IFK Norrköping står inför en storrenovering är det ingen idé att hålla tillbaka.
En uppmärksamhetsfrodande, mikrofonbekväm och kameraälskande Henrik Rydström skulle vara en tvär omkastning mot Jens Gustafsson.
Men självklart finns det andra tilldragande kriterier än att smålänningen är karismatisk.
Kan han åstadkomma så mycket bra i Sirius är det väldigt spännande att se vad han kan göra ett snäpp upp i näringskedjan.
Rikard Norling har inte haft något lag sedan han kickades av AIK i somras. Stockholmaren fyller 50 i juni, har SM-guld med AIK och Malmö FF och kan varenda vrå av allsvenskan.
Ett svårslaget CV.
Ett mer långsökt namn är Tor-Arne Fredheim. Svårbegripligt rent av men "Darre" har, hur svårt det än är att ta in, funnits i ryktessfären så länge nu att det inte går att avfärda som trams.
Jag sökte Fredheim så sent som för ett par dagar sedan. Svaret i sms på om han hade möjlighet att prata:
"Inte i dagsläget".