Linköping FC:s assisterande tränare kisar mot solen utanför hotellet på Eyre Street i Sheffield. Bort till fotbollsarenan Bramall lane är det bara fem–tio minuters gångväg. Parallellt med EM-slutspelet pågår en elittränarkonferens med tio av fjorton damallsvenska klubbar.
De flesta har sina huvudtränare på plats, men André Jeglertz har varit med tidigare och kände att han behövde vila.
Då fick Pierre Walfridsson åka i stället.
Det gjorde han så gärna.
– Vad vi gör? Uppdaterar tränarlicensen. Analyserar olika saker. Tittar på matcher.
Vad kommer ni fram till? Vart är fotbollen på väg?
– Att det går fortare hela tiden. Snabbheten och tempot är det mest tydliga. Spelarna blir mer och mer som formel 1-bilar. Allra mest på herrsidan, men även här. Damfotbollen blir allt större och en mer attraktiv marknad. Häromkvällen var Ian Wright, Arsenals gamla hjälte, med i BBC:s EM-studio. Hade det hänt för tio år sedan? Jag tror inte det.
48-åringen är född och uppväxt i Ödeshög, flyttade till Motala och inledde tränarbanan med Medevi i division 6.
– Det är drygt tio år sedan jag var med på en tränarutbildning i Norrköping och på väg därifrån tänkte att ”tänk om man har sådan tur att man kan bli professionell tränare någon gång och ha det som yrke”.
Nu är du där.
– Ja, det är en dröm och man hoppas att den inte tar slut. Att man kan bita sig fast. Sen har det sin charm i division 5 också. Det är fantastiska människor även där.
Efter en minst sagt turbulent och krisartad höst i Linköping City tvekade han inte länge när frågan kom om han var sugen på tränarjobbet vid sidan av Andrée Jeglertz. Det har som bekant gått alldeles utmärkt och LFC är sommartvåa i tabellen. För Walfridsson blir det utöver det rent träningsmässiga en del administrativt jobb och scouting, men framförallt taktiska analyser.
Du saknar inte att bestämma själv?
– Nej, Andrée litar på och släpper in oss andra så att vi också kan påverka. Då blir det så mycket roligare. Jag är som jag är, vi har jäkligt kul ihop och kompletterar varandra. Han är ansiktet utåt och jag får jobba bakom. Det passar mig. Jag behöver inte stå i rampljuset.
Han hyllar kollegan i alla möjliga tonarter.
– Jag tycker att han är så bra att han säkert skulle kunna få ett stort lag i England eller så. Det tror jag. Säg Chelsea.
Då hänger du gärna med.
– Mycket gärna. Det vore häftigt.
Många har överraskats av LFC:s starka vår och sommar, men assisterande tränaren säger sig inte vara så förvånad.
– Kontinuitet bland tränare och spelare betyder mycket. Men att det skulle gå så snabbt att förändra spelet och att det skulle ge så många poäng…det trodde jag kanske inte. Kan vi utveckla det ännu mer har vi alla möjligheter att vara kvar uppe i toppen.
Med lite distans till det som hände i Linköping City – vad tänker du?
– Klart att man tänkt tanken varför jag tog uppdraget och hur det kunde bli så? Det var helt okej i början, men allt förändrades snabbt. Jag tar med mig mycket erfarenhet. Vissa delar var väldigt tråkiga, men också nyttiga. Det var lärorikt på fel sätt, om man kan säga så.
Nu finns inte laget längre.
– Det är tråkigt för Linköpingsfotbollen, men om det så tar tio år…det enda man önskar är att det nästa gång görs på rätt sätt och i rätt takt. Har du inte rätt värderingar går inte att bedriva någon verksamhet och som klubben sköttes på slutet är det bra att den inte är kvar, säger Pierre Walfridsson.