Arsenal-stjärnan Frida Maanum som också är Emma Lennartssons flickvän.
Ett X2000 dånar genom ett annars sömnigt Norsholm. Det har gått tre veckor sedan flickvännen Frida Maanum plötsligt kollapsade på planen i Arsenals tröja, vilket skakade om tillvaron. Nu är Frida tillbaka på planen och livet börjar återgå till även det normala för Emma Lennartsson.
– Jag gillar det här stället. Jag är uppvuxen här i Norsholm och började spela fotboll bara några meter härifrån, säger LFC-kaptenen som började sin långa fotbollskarriär i Norsholms IF och på Munkebodavallen.
För några år sedan flyttade Lennartsson, från lägenheten inne i Linköping, till ett hus några kilometer bort från Norsholm. Perfekt hundpromenads-avstånd till affären i Norsholm, och långt från stadslivet.
– Jag gillar lugnet och naturen. I stan kände jag mig väl inte riktigt hemma, men här trivs jag, säger Lennartsson.
Flickvännen och Arsenal-spelaren Frida Maanum bor i en stad av en helt annan storlek än Linköping; London.
Hur trivs du i den storstaden?
– Haha. Ja det är ju lite större men det är ett annat liv när man är där. Frida bor lite utanför smeten så visst finns det ett lugn.
Det är inte du som föreslår att ni ska åka in till centrala London för en ledig dag?
– Nej verkligen inte. Jag vill upptäcka annat än att bara springa på Oxford Street.
Men ett förhållande mellan två elitfotbollsspelare är inte det lättaste när det kommer till synkroniserade scheman.
– Jag är i London så ofta jag kan men att passa våra scheman är betydligt tuffare än jag tänkte mig. Det blir inte heller lättare med åren.
Påverkar det hur länge du vill fortsätta spela fotboll?
– Såklart. Fotbollen måste funka men livet utanför och livet med Frida är jätteviktigt och man måste må bra utanför planen. Det har jag väl insett mer och mer ju äldre jag blivit, säger Lennartsson som berättar att det var nära att fotbollsskorna lades på hyllan för bara ett par månader sen.
– I höstas var det nära. Då övervägde jag det verkligen men nu är jag glad att jag fortsatte köra. Fotbollen är ju det jag brinner för och då vill jag fortsätta. Med ny tränare och med lite ny struktur har det också blivit lite av en omstart vilket har påverkat.
Ytterligare ett tåg susar förbi. Hunden Jordan springer längs kanalbanken. Emma lockar tillbaka hunden.
Vet du när du vill sluta?
– Jag kan inte svara på det nu. Jag har tankar i huvudet, men det är mycket i hur man mår utanför också. Det går upp och ner. Jag trivs otroligt bra vilket syns i att jag har velat stanna väldigt länge. Skulle jag sluta så skulle jag ju också lämna min andra familj, resonerar LFC-kaptenen.
"Visst har det hjälpt till att Stockholmsklubbarna kommit med sina fans men vi här i Linköping måste också bli bättre på locka folk", säger Lennartsson om publikintresset för Linköping FC.
Drömavslutet? Ett SM-guld.
– Det är att stå där med SM-bucklan såklart. Men jag vill också fortsätta känna mig skadefri och att jag verkligen kan njuta av att få spela fotboll. Den här sporten är det roligaste jag vet och det är det som varit min största drivkraft genom åren.
En drivkraft som fått henne att bli en LFC:s mesta spelare genom tiderna. Tolv år efter det första halvårskontraktet med Linköping FC är hon nu lagkapten och stor ledargestalt.
– Det första kontraktet kom lite från ingenstans och jag minns att jag var jättenervös när jag kom hit. Jag var väl runt 21 då. Nuförtiden är de yngsta i vårt lag mycket yngre men jag kände mig ung då.
Lennartsson berättar vidare:
– Jag tror inte tränaren (Martin Sjögren) hade jättekoll på mig då och jag hade inte sylvass koll på honom heller, men sen när väl nervositeten släppt så gick jag bara in och körde. Det är det jag är bra på.
– Jag är inte den mest tekniska och har heller inte en tydlig spetsegenskap, men jag har min inställning. Det är den som burit mig.
Vem är du idag som du inte var då?
– Jag är en ledare. Jag vågar stå för vad jag tycker och är det något vi behöver prata om så tvekar jag inte en sekund. Det tror jag är viktigt.
Utanför fotbollsplanen finns också ett civilt yrke. Lennartsson jobbar, precis som en del andra i LFC, vid sidan av för att dryga ut plånboken.
– Jag sitter i supporten för ett underhållssystem. Det går att göra hemifrån så det passar fint.
Måste man ha ett jobb vid sidan av som spelare i LFC?
– Det beror på. Både ja och nej. Nu har jag ett hus och en hund så klart att då kanske man behöver lite extra pengar. Sen om man vill spara till framtiden så tror jag det är viktigt.
Den europeiska damfotbollen har globaliserats och kommersialiserats kraftigt de senaste åren. Men lönerna är långt ifrån de nivåer som många professionella herrfotbollsspelare har.
– Det är klart att man kan bli lite frustrerad, men det handlar mer om att man ser hur spelare inom herrfotbollen säljs till ofantligt höga summor. Då undrar man mest hur de pengarna finns och att det fortfarande är så stora skillnader.
– Sen är det fler som kollar på herrfotboll publikmässigt vilket gör att mer pengar finns där så vi har ju ett jobb att få damfotbollen mer populär.
Hur?
– Det är en kuggfråga men för oss här i Sverige hjälper det lite med att Stockholmsklubbarna finns med sin supporterkultur. Sen hoppas jag att vi i Linköping kan bli bättre på att få både företag och privatpersoner att stötta oss. Men också få mer publik till våra matcher.
Emma Lennartsson, med nummer 18, i det svenska U23-landslaget. I elvan fanns även spelare som Jonna Andersson, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson, Amanda Ilestedt och Hanna Glas.
Om karrirären tärt på den 33-åriga fotbollskroppen? "Jag är rätt skonad. Efter match och så så gör det ju såklart ont men det är långt ifrån nivå med Nilla Fischer. På försäsong finns det andra anledningar att man inte kan gå upp coh ned för trappor. Då är det träningsvärk", säger Lennartsson.
Emma Lennartsson i en av sina tidiga allsvenska matcher med Linköping FC. Bilden är från 2013.
Maanum och Lennartsson möttes ifjol på Bilbörsen Arena. Bägge lagen jagade en plats i Champions League.
"Man lär känna sin kropp ju äldre man blir men jag behöver fortfarande hjälp med att bli stoppad om det är så att jag ska vila en träning. Det gillar jag inte", ler Lennartsson.