När vi träffas har den blivande 40-åringen kommit hem från Spanien efter att ha dömt Malmö–Sirius i en träningsmatch. Ett par dagar efter vårt möte är det dags för Norrköping–Örgryte i Svenska cupen.
Det var någonstans i junioråldern som det egna fotbollsspelet ersattes av fler domaruppdrag i västra Östergötland. Pappa Janne var ledare och fotbollsdomare i Mantorp och det har hänt att far och son dömt tillsammans.
– Under studieåren i Stockholm åkte jag hem varje helg under säsongen för att döma matcher i gärdesgårdsserien. Jag minns att min första match var Mantorps P8-lag mot Degerön–Godegård på gamla Idrottsparken i Mantorp.
Från Idrottsparken i Mantorp till Santiago Bernabéu-stadion i Madrid, ja det är en resa värd 20 års uppoffringar.
Daniel hade inte en tanke på att domarskapet skulle sluta i fotbollens finrum. Karriären och målsättningen har avancerat steg för steg.
– Jag tyckte det var stort att döma division II i Gullringen, för att inte tala om premiären i superettan och senare allsvenskan, minns Daniel.
Som anställd på Kriminalvårdsstyrelsen är Daniel specialiserad på arbetsrätt och är föredragande i personalansvarsnämnden. Han är också arbetsgivarens företrädare i förhandlingar med facket och i domstol.
Du har ett ansvarsfyllt arbete, du är småbarnsförälder och flackar jorden runt som domare. Hur får du livspusslet att gå runt?– Tack vare en förstående sambo och arbetsgivare. Men det händer att jag får använda en och annan helg på vintern för arbetet. Det underlättar förstås att en del kan utföras i hemmet.
Daniel lever på samma villkor som en elitidrottsman. Träning i stort sett varje dag, måttligt med mat och dryck och ordentligt med sömn. På Klämmestorp blir det många ensamma intervallpass för att hålla snabbheten och konditionen vid liv.
Daniel har dömt i nästan alla stora arenor i Europa. Tyskland, England, Turkiet, Spanien, men också i Saudiarabien och Dubai. Sommaren 2015 tillbringade han en månad med att döma U 17-VM i Chile. Han konstaterar att det är ett land som man inte åker till på chartersemester.
I fjol hade han 23 uppdrag varav 14 internationella, däribland tre i Champions league.
Anekdoterna flödar om kända tränare och spelare. Som fjärdedomare placerad mellan tränarna får han höra ett och annat som inte är lämpat för barnaöron men giftpilarna upphör kort efter slutsignalen.
Tonläget på de allsvenska bänkarna kan också vara högt. Somliga lag utmärker sig mer än andra i det verbala kriget.
Hinner man som assisterande domare njuta av en välspelad match?– Absolut. Även om man främst är fokuserad på att utföra sitt domarjobb så påverkas man ju av stämningen och matchkvalitén.
Om fem år faller du för åldersstrecket. Hur tänker du inför det?– Visst kan pressen kännas övermäktig ibland. Det är ingen sinekur att ha storstjärnor till spelare i ena örat och världstränare i det andra. Men när de internationella uppdragen upphör kommer jag att sakna dem. Att befinna sig i händelsernas centrum inför 70 000 larmande åskådare som i min senaste match i Dortmund är en vanebildande drog. Jag får ståpäls när jag hör Champions league-hymnen vid inmarschen.
Daniel ger ett överraskande svar på frågan vad han gör om tio år.
– Jobbar på Kriminalvårdsstyrelsen, dömer fotboll på lägre nivå och är ledare för Kalles lag i Mantorps FF. Kanske jag har tagit tränarlicens och kör amatörlopp.
Har man tillbringat de flesta av sina 40 levnadsår i Mantorp sätter det sina spår.
