Att Sverige skulle slå Serbien (6–0) och ta sig till EM nästa sommar visste vi. Att Caroline Seger efter en lång och svårslagen karriär skulle få en stor, värdig och känslosam hyllning på det som ännu heter Tele2 arena visste vi också. Hur hade det sett ut annars, liksom?
”Landslaget har betytt allt för mig”, har hon sagt.
Jag skulle säga att Caroline Seger har betytt allt för landslaget.
Ingen har varit så viktig för kvinnors fotboll i Sverige.
Jag minns i EM i England 2005 och Josefine Öqvist – som något drygt år innan virvlat in i svenska vardagsrum med VM-mål och oförstörd charm – berättade om samarbetet med nyfunna lagkompisen i Linköping.
– Vi komplicerar varandra så bra, sa hon.
Caroline Seger har ”komplicerat” (eller snarare kompletterat, men det förstod ni säkert) många sedan dess. Några månader senare tog eminente fotografen Jeppe Gustafsson den där bilden som ni ser här intill till vår uppmärksammade serie med idrottens klyschor.
Texten under löd:
”Åka hem med en Seger i bagaget kan Linköping FC göra, vare sig laget vunnit eller förlorat. Caroline heter hon.”
Det är en annan tid nu, damfotbollen blir alltmer lik herrfotbollen, men är det något som den inte ska ta efter så är det att dra ned på tillgängligheten som en LFC-bekanting, Kosovare Asllani, föreslagit. Det vore det sämsta man kan göra. Som vanligt uttryckte Caroline Seger det bäst i något sammanhang:
– Om vi ska framåt och vill synas och höras, så måste vi ta den platsen också.
Alltid så vältalig. Alltid så klok. En ruggig ambassadör för damfotbollen. Skandalfri, men med en massa integritet och skinn på näsan.
Med den här generationen, vi kan kalla den Seger, har landslaget blivit det tyckande landslaget.
I en tid när många idrottare bara vill fokusera på sin sport hör de till undantagen som viktiga taleskvinnor. För sig själva – och för framtiden. Trots mycket oförtjänt skit och trots att de ofta stångat sig blodiga mot patriarkala mönster när många gubbar ger fullständigt fan i all fotboll som inte spelas av spelare som har något som dinglar mellan benen.
Nästan lika ofta som fotboll har det handlat om jämställdhet, om HBTQ-frågor, om allas lika rätt och om vad ni vill. Av någon anledning får landslagsspelare på damsidan ständigt svara på viktiga frågor som manliga diton nästan aldrig behöver göra.
För det har de min allra största respekt.
Jag slås ofta av insikten, att de vågar ta ställning och hur ofta svaren formuleras så bra.
Och på tal om respekt:
240 landskamper.
Det är respekt.
Det vore ett gigantiskt självmål av svensk fotboll att inte ta vara på hennes erfarenhet.