Om det inte vore för skadan som hållit Anton Tinnerholm borta från spel länge nu trivs Anton Tinnerholm med att vara "hemma" i Malmö igen. "Supportrarna är otroliga. Och stämningen. Sen var det roligare och mer öppna matcher i USA. Här backar många lag hem med elva spelare", säger han.
A vadådå?
Skåningar är inte de som oroar sig eller tycker att så mycket är märkvärdigt. Som att MFF efter mörka 2022 nu toppar allsvenskan. På stan i Malmö bemöts det oftast av en axelryckning och ett skånskt:
A vadådå?
Det är ju bara så det ska vara.
Anton Tinnerholm har lärt sig att älska just det.
– Det är nåt med den här föreningen. Att vinna till vilket pris som helst. Jag kunde sakna det i USA där allt avgjordes i slutspelet. Jag växte också upp med det där att du ska inte tro att du är något, men här går man först, är störst och är bäst. Det kommer att vara folk som tittar snett på dig, men så är det på den här nivån.
– Förra året kom MFF sjua i allsvenskan och det är en katastrof. Tanken är att det ska bli några SM-guld under närmaste åren, säger han.
Förmiddagens träning är just avslutad, men för Anton Tinnerholm blev det ännu ett trist pass i gymmet medan övriga laget höll till på gräsplanen just utanför Eleda stadion. Restaurangen, naturligtvis döpt till Erics som en hyllning till legendaren Eric Persson, har sommarstängt för allmänheten, men öppet för spelarna.
Vi slår oss ned alldeles utanför.
Det är sommarvarmt och med ojämna mellanrum bryter solen fram genom molnen.
32-åringen är sig lik.
Från Kindavallen i Brokind, via ÅFF och Kopparvallen och New York City och Yankee stadium, är han nu mer himmelsblå än väldigt många Malmöfödda. Då pendlade han till träningarna längs riksväg 35 genom sköna, gröna Grebo – nu, efter fem år i häftiga New York, är han tillbaka i Malmö och tar bilen från nyköpta huset vid havet i Höllviken.
– Därborta är det väldigt lätt att få körkort och det märks. Du måste ta för dig för att komma fram, så jag har fått lägga om körstilen lite nu, säger han och skrattar.
På väg till träning i Malmö.
Varför Malmö igen?
– Det fanns något alternativ i Belgien också, men var ganska givet att det var hit vi ville. För barnens skull också. Det skrivs mycket skit, men vi har det bra i Sverige. Vi ville tillbaka till något som känns som hemma. Fint hus, större tomt och förskolan nära. Det kan nog bli så att vi blir kvar härnere.
Va?
– Ja, vi har ju tomt i Brokind, men jag känner mer och mer så. Kanske inte så bra om mamma och pappa får läsa det i tidningen, men...ja, det får bli ett familjebeslut sen.
Har inte du sagt att du ska avsluta karriären i Brokind?
– Har jag?
Jag fick för mig det.
– Jag vet inte. Det beror på var vi bor. Jag kommer inte att pendla från Malmö. Men Brokind ligger mig varmt om hjärtat och har fått ett uppsving.
Döttrarna Scarlett (snart fyra) och Olivia (just ett) är födda i USA och pappa Anton skrattar när han berättar om familjelivet.
– Det är kaos. Som en vanlig småbarnsfamilj skulle jag tro. Jag ser vissa tendenser att tjejerna kanske inte hanterar alla motgångar på bästa sätt. Samtidigt kan jag gilla att barnen har ärvt det från farsan. Haha.
Vet du vad du ska du göra efter karriären?
– Jag har lite tankar att jobba med ekonomi och finans. Men jag hoppas att det ligger längre fram.
Fast just nu störs fotbollslivet av en efterhängsen ljumskskada.
– Det är en prövning. Det tar mentalt. Med hälsenan visste jag att det skulle ta nio månader. Då var det några riktigt jobbiga veckor med en del tårar, men sen var man inställd på att det skulle ta lång tid. Nu har det snart gått tre månader, jag har åkt på dubbla bakslag och det är fortfarande inte bra, säger Anton Tinnerholm.
Lärde du dig något av förra skadan?
– Det är många som säger det, men jag vet inte. Jag vet vad det innebär. Jag vet att det är skit.
Anton Tinnerholm har spelat fyra allsvenska matcher så här långt.
Han hyllar omskrivne tränaren Henrik Rydström ("minipsykolog, arbetsnarkoman och bra på att få fram sitt budskap") och njöt före skadan av en delvis ny och friare roll på planen. Nu har MFF gått bra ändå, storklubben är storfavorit att ta hem SM-guldet och den pressen får spelare och ledare leva med.
Anton Tinnerholm omfamnar den.
– Gör du inte vad som krävs får du inget kontrakt. Det är ingen slump att det är en större psykisk ohälsa bland elitidrottare och fotbollsspelare. Men jag måste ha tydliga mål och något som verkligen driver mig. Jag mår bättre av de där höga kraven.
Utöver Brokind håller han förstås också koll på hur det går för Åtvidaberg.
– Jag har sett lite grann under våren och det känns mer stabilt än på några år. Men det är farligt att fastna för länge i ettan. Sen gillar jag inte att de är dåliga på naturgräs. Kan inte svenska talanger och ungdomar som vill ut i Europa spela på gräs har vi ett stort problem, säger Anton Tinnerholm.