Om ni skulle byta sport, vilken skulle ni väja då? "Badminton", säger Linnea. "Innebandy", säger Agnes. "Padel", säger Lovisa. "Discgolf", säger Helena.
Fotbollen dominerar livet bredvid studierna för syskonskaran och det är inte många fotbollsfria dagar. Lovisa, 23, och Linnea, 20, spelar tillsammans i Tranås FF (division 2). 15-åriga Agnes spelar i Boxholms IF (division 4) och där har hon dessutom mamma Helena som tränare.
Vi träffar fotbollsfamiljen Stålhandske inför ett gemensamt futsalpass i Boxholm. Lovisa och Linnea gästar Agnes och Helenas träning med Boxholms IF:s ungdomslag.
När tävlingssäsongen drar igång blir det fullt upp.
– Vi tränar tre dagar i veckan och sen är det match på helgerna. Sedan brukar vi syskon åka ner på Svartåvallen här i Boxholm när vi har tid över. Det är fotbollssnack varje dag och vi kollar alltid på varandras matcher, säger mittfältaren Lovisa.
Lovisa, Linnea, Agnes och Helena Stålhandske.
Både Lovisa och Linnea är överens om att det är kul att spela i samma lag, men de håller inte alltid sams.
– Jag är ganska långsam av mig, och Lovisa är tvärtom. Hon blir stressad över hur långsam jag är, och vill gärna komma iväg tidigare än mig, säger målvakten Linnea.
Lovisa fortsätter:
– Då kan vi tjafsa lite och inte prata med varandra på en timme, sedan spelar vi fotboll, pratar om träningen och släpper det. Tjafsen är ganska korta.
Agnes, som spelar back, känner sig inte utanför bara för att hon spelar i ett annat lag. Istället kan det vara positivt.
– Ja, det är skönt, säger hon.
Agnes vinner Sportens utmaning i att sätta bollen basketkorgen. Syskonen spelar i Tranås och hon spelar i Boxholm.
Mamma Helena har varit tränare för alla tre tjejerna under barndomen och hon tränar fortfarande Agnes i Boxholms IF. För att få till logistiken krävs lagarbete i familjen där står pappan bland annat för matlagningen när tjejerna är iväg på träning, och skjutsar ofta till match.
– Vi spelar ju i Småland och åker mycket där. Agnes får pendla mycket i Östergötland, så vi åker kors och tvärs över halva Sverige hela tiden nästan, säger Lovisa.
Tjejerna är överens om att de uppskattat att ha mamma Helena som tränare.
– Det har varit jättekul, och jag behandlar dem som alla andra, säger Helena och avslutar:
– Jag lyfter det som är bra och så har vi tränat på vissa saker. Det har inte varit så inriktat på resultat, utan att utvecklas från den nivån man är.