Anders Eriksson fick regelbunden speltid i Bayanzurkh Sporting Ilch FC, men laget ligger sist i mongoliska premier league och efter uppehållet kommer Eriksson inte att återvända.
Svenska fotbollförbundet hade aldrig hört talas om en övergång till den mongoliska ligan förut – men Anders Eriksson vågade ta steget trots mycket kort betänketid.
Via en thailändsk agent han haft kontakt med tidigare blev det smått osannolika klubbytet verklighet.
– Det är klart att jag var lite tveksam först. Mongoliet var väl inget land man siktat på att spela i om jag ska vara ärlig. Men jag hade typ 1-2 dagar på mig att fundera innan transferfönstret skulle stänga så jag hann inte tänka så mycket.
Efter lördagsmatchen med MAI dröjde det bara ett par dagar innan Anders Eriksson satte sig på ett plan österut. Direkt när han kom fram blev han hämtad och skjutsad till matcharenan där han fick vila någon timme innan det var match med nya laget Bayanzurkh Sporting Ilch FC i den högsta mongoliska ligan.
Inledningen av serien var skaplig, men under ett fyra veckors långt landslagsuppehåll förändrades situationen drastiskt. Träningsnärvaron sjönk, framför allt hos de lokala spelarna. Tre av övriga fem utländska spelare åkte hem under hösten.
– Efter uppehållet började det även dyka upp en del problem i klubben som gjorde att många av de lokala spelarna helt slutade träna. Luften gick ur oss då, säger Anders Eriksson som annars fick gott om speltid.
Mongoliets premier league har nu gått in i ett långt vinteruppehåll – Bayanzurkh Sporting Ilch FC ligger sist i serien. När ligan återstartar i vår kommer Anders Eriksson inte att åka tillbaka.
– Jag letar ny klubb. Det vore kul att fortsätta utomlands, säger han.
29-åringen (han fyller 30 i början på 2024) har inte varit främmande för äventyr tidigare i karriären. Fotbollen har tagit honom till Australien, Nya Zeeland, England och Norge – men att med bara några dagars varsel bestämma sig för spel i Mongoliet var något annat.
Skillnaden mot svensk division 2-fotboll och livet i Mjölby AI är svår att beskriva med ett par ord.
– I MAI lagade sportgruppen mat efter torsdagsträningarna. Det gjorde man inte i Mongoliet om jag säger så... Rent fotbollsmässigt har spelarna i MAI ett betydligt större driv och seriositet på träning och match.
Berätta något konstigt som hände.
– Det kunde ofta vara en flock med hästar lösa utanför vårt lägenhetshus som var mitt i en stad med 1,5 miljoner invånare. Det var rätt udda. Även inställningen till fotbollen var annorlunda. Man är van att det är begravningsstämning i omklädningsrummet efter en förlust. Så var det inte här, efter en tung 0–1-torsk kom jag ner till ett nedsläckt omklädningsrum där alla spelare och ledare var samlade varpå en av killarnas flickvän kommer in sjungandes med tårta och levande ljus för att fira hans födelsedag – direkt efter slutsignal. Tror inte det hade varit så populärt i ett svenskt omklädningsrum.
Hur bodde du och hur var livet utanför fotbollen?
– Jag delade en lägenhet med en av koreanerna i laget så det kunde väl vara både lite jobbigt men även kul ibland. Jag försökte ta mig ut och se det som fanns att se i närheten med exempelvis kloster och nationalparker. Annars blev det mycket gym, café- och restaurangbesök i stan.
Ångrar du ditt äventyr?
– Inte alls faktiskt. Totalt sett är jag nöjd och har haft en rolig och annorlunda upplevelse. Dessutom har jag blivit påmind om hur mycket vi har att vara tacksamma över här hemma.