En kompisturnering i fotboll kan se ut hur som helst. Det kan vara tiotalet vänner som spelar två-mot-två på gatan. Och det kan vara över 100 deltagare som spelar på en inhägnad fotbollsplan. Det sistnämnda hände i Skäggetorp under lördagen. Stadsdelen har sedan några år saknat organiserad idrott, men det hoppas 21-årige Osman Hassan och Osama Ismail, 26, kunna ändra på.
– Jag och Samuel startade en fotbollsförening och därifrån gjorde vi en turnering för ungdomarna här, säger Osama Ismail och pekar ut mot fotbollsplanen. Samuel står i händelsernas centrum, omgiven av ungdomar. Han dömer. Osama fortsätter:
– Det finns inga föreningar här. Alla som varit här har lagt ner eller försvunnit. Vi vill göra något långsiktigt. Det finns många sporter men det alla spelar fotboll någon gång. Men vid en viss ålder slutar många.
Vad gör man istället?
– Det beror på. Kanske blir man kompis med folk som gör lite dåliga saker, säger Osama.
Osama har själv spelat fotboll i bland annat BK Karle. Osman i Hemgårdarnas BK och LBK Gottfridsberg. Några ungdomar vi pratar med spelar även nu organiserat - i andra stadsdelar.
– Kolla, jag är nästa Zlatan! Ta kort på mig! ropar en pojke när vi går förbi.
Pojken är inte ensam. Många drömmer om att bli just den nästa Zlatan - men utan en förening att spela i är det inte helt enkelt.
– Det vi ser är att fler ungdomar försvinner till det kriminella. Det "marknadsförs" i musik, media och filmer. Det har brett ut sig och andra aktiviteter, som fotbollen, förlorar status. Poängen med allt det här är att höja idrottens status, säger Osama innan Osman skjuter in:– Vi har bott här länge. Vi känner de flesta som är här idag sedan de var förskolebarn, säger han och sveper med handen i en gest "över" fotbollsområdet. Sedan känner vi andra - sådana som har gått till "andra sidan".
Andra sidan. Kriminaliteten. Den fångar många, det är tydligt. När Corren är på besök spelar killar och tjejer i åldern 13-17 semifinaler. Lagen är mixade. Den äldre gruppen, 18-23-åringarna, ska spela under kvällen. Men även i de yngre sällskapen kan de Osama och Osman se spåren av hur brottsligheten sprider sig.
Utan att peka ut några personer, kan ni se några som är här nu som rör sig i de kretsarna?
– Ja, svarar Osama. Vi försöker prata med dom. Man kan inte tro hur unga de är. Osman fyller på:
– Brottsligheten bland ungdomarna håller på att organiseras och det är skrämmande.
Det rasslar till i en målbur och jublet som utbryter kunde ha varit hämtad från San Siro, Santiago Bernabéu eller Anfield Road. Tjejer och killar firar tillsammans. Från långsidan rusar kompisar in på planen. Glädjen vet inga gränser. En finalplats är säkrad.
Osama berättar att utifrån kan Skäggetorp uppfattas som tufft och otäckt. I området är dock gemenskapen oerhört stark, men:
– Etniska svenskar finns, några av mina grannar är det. Men det är inte så många, säger han med ett snett leende.
Omar försöker sätta ord på hela satsningen:
– Det handlar om att folk ska få upp tron på sig själva. De ska tro på att de har något inombords som de kan jobba för. Vi vill lyfta framtidshoppen. Vi vill måla en helt ny bild, säger han och redogör för visionen:
– Vi har ungdomarna och vi har de äldre. Det är i ungdomen vi ändrar stukturen. Barnen ser upp till ungdomarna och ändrar vi på ungdomarna följer barnen efter. Det gäller att få ungdomarna att förstå att de kan bli vad som helst. Men de måste lägga ner tiden. Visst, man misslyckas på vägen och alla når inte hela vägen. Men alla kan försöka.
Osama återkommer till den bistra verkligheten.
– Det går inte med de äldre. De äldsta, de som håller på med kriminalitet, är ganska svåra att ha och göra med så de lägger vi inte fokus på, säger han och lägger snabbt till
– Det finns ju de i den åldern som inte är helt förlorade. De har en fot här - och en fot där.
Omar har vid sidan av sina studier i byggteknik startat ett dryckesföretag. Osama ska börja jobba som miljövärd på ett bostadsbolag. Vid planen träffar jag Ahmed. Han fotar också.
– På uppdrag av Osman, säger han stolt och ler brett. Jag har precis börjat fota mer och mer. Det är jättekul!
Inte långt därifrån sitter en kille, som inte vill uppge sitt namn. Han berättar att han aldrig sätter sin fot utanför Skäggetorp. Det är hemma. Men en dag ska han resa till - Lambohov. Skolan är bra, och fotbollen - det är livet, förklarar han och ler brett. Killen är inte ensam i sin verklighetsuppfattning, menar Osama:
– Här tror inte folk att man kan bli något. Deras föräldrar har inget engagemang. Ingen som skjutsar till träningar, ingen som kollar på matcher, säger han. .Men på de träningar Osama, Osman och deras vän Khalid har satt ihop än så länge har det kommit barn och ungdomar i mängder:
– De yngsta är sex år och de äldsta just nu är 14. Det är en förening öppen för alla. Alla. Oavsett nationalitet. Gärna svenskar.
Om det bär frukt återstår att se men visionärerna Omar Hassan och Osama Ismail har i alla fall börjat. De förenar nationaliteter och etniciteter. De förenar med det kanske mest elementära världen någonsin skådat. Fotboll.
– Folk använder begreppet "mångkulturellt" hela tiden, vilket är bra. Men det gäller att omvandla det i praktiken, avslutar Osama.