Vi träffas på ett kafé i centrala Linköping en kylig majeftermiddag. Petra hukar i regnet och vinden utanför. Hon har precis återvänt hem till Linköping från träningen och laget i Eskilstuna.
Hem. Ja, det är faktiskt så det känns.
– Jag har ju bott här i hela mitt vuxna liv, säger hon.
Utan att anamma dialekten?
– Haha, det måste bero på att jag skärper mig just nu. Jag pratar ju mest dalmål – tjejerna i laget härmar mig hela tiden. Linköpingsdialekten använder jag mest till när jag ska låta arg. Det verkar kanske dumt, men när jag förställer rösten för att säga något ironiskt – då tar jag till östgötskan.
Det blev åtta år med LFC i allsvenskan. Petra spelade en stabil och nyttig roll på mittfältet. På hösten 2012 fick hon chans att åka till Australien och spela i högsta ligan med Melbourne.
– Jag kunde inte säga nej till ett sådant erbjudande. Och på många sätt är det en av de bästa upplevelserna i mitt liv hittills. Fotbollsmässigt är de sämre än i Sverige. Trupperna är större, med fler unga spelare, och träningskvaliteten blir därefter, men toppmatcherna är lika bra som här hemma. Jag fick dock lära mig att anpassa spelstilen lite. De är inte lika elaka där borta... På en enda match fick jag 15 frisparkar emot mig. Jag fattade inte vad som hände och till slut tassade jag bara omkring. Turligt nog var vår tränare från England och van vid hårdare tag. Han sa till mig att jag spelade rätt, men att de inte hade lärt sig fotboll i Australien än.
Tyvärr finns en baksida av Australien-äventyret också. Petra drabbades av en mystisk sjukdom som läkarna än i dag inte kan förklara.
– Jag gick upp tolv kilo på en och en halv månad. Det spelade ingen roll vad jag åt eller hur mycket jag tränade, det bara fortsatte.
Petra besökte ett tiotal läkare i Australien och lika många i Sverige. Ingenförstod vad som hände. En teori är att hon drack för lite vätska i samband med träningen. Klimatet var stekhett och förmodligen fick inte kroppen tillräckligt med salter och mineraler och till slut lagrade den allt hon stoppade i sig, med viktuppgång som följd.
– I maj 2013 blev jag sjukskriven från fotbollen, jag klarade inte av pressen att försöka prestera till varje match när kroppen inte mådde bra. I den vevan träffade jag en homeopat som gav mig tabletter med mineraler och salter. Jag åt 84 stycken om dagen och sakta, sakta återställdes balansen i kroppen.
I dag mår Petra bra igen.
Faktiskt bättre än någonsin.
Prestationsförmågan tog förstås stryk av sjukdomen och när säsongen med LFC skulle dra igång igen efter sommaren 2013 förklarade tränare Martin Sjögren att hon förmodligen inte skulle ta en plats i startelvan.
– Klart att det var lite tungt först, säger hon. Jag hade ju spelat åtta säsonger i laget och det kändes som om tryggheten försvann.
Men Petra fick kontrakt med Kvarnsveden i elitettan och spelade där en säsong innan det blev Eskilstuna i allsvenskan i januari i år.
– Jag trivs jättebra, säger hon. Träningsupplägget passar mig och så roligt som det är med fotboll just nu och så stark och pigg som jag känner mig, det har jag nog aldrig upplevt tidigare.
– Kan man vara för seriös, undrar hon? I så fall var jag nog det fram till för bara ett par år sedan. Fotbollen är fortfarande lika viktig, men jag tänker inte på den dygnet runt. Jag har hunnit bli 26 år och efter nio säsonger i allsvenskan vet jag vad jag ska göra för att det ska kännas bra och rätt för mig.
Pendlandet mellan Linköping och Eskils-tuna tar en timma och 40 minuter med tåg. Enkel resa. Det blir mer än tre timmar, nästan varje dag.
– Det går bra. Jag har svårt för att bli rastlös och är bra på att göra ingenting. Jag lyssnar på ljudböcker eller musik. Problemet är väl att jag blivit så van vid att åka tåg att jag somnar nästan direkt.
Men hemma är Linköping som sagt. Att flytta är inte aktuellt. Här finns vännerna och här finns pojkvännen sedan ett knappt år, Magnus Johansson.
Vad innebär det för er att han har avslutat sin hockeykarriär?
– Ingenting egentligen. Han har alltid stöttat mycket och är som vilken pojkvän som helst. En positiv sak är att han kan se mina matcher lite oftare, det är förstås extra peppande.
Den allsvenska vårsäsongen är över och lagen har uppehåll för VM. Eskilstuna avlutade med seger borta mot Örebro, dock utan Petras hjälp på planen. Tre gula kort placerade henne vid sidan om.
Hon skrattar till och tar en klunk ur kaffemuggen på bordet.
– Ja, vad ska jag säga. Det första kortet, som faktiskt kom i första matchen mot LFC, det kan jag ta. Men de övriga två tycker jag nog inte borde ha gett varningar. Samtidigt ingår korten i min spelstil. Vår tränare säger att jag är elak och det tar jag som en komplimang.
Elak?
– Äsch, jag spelar tufft men inte fult. Delar ut tacklingar och stör motståndarna. Jag tycker att det är kul att ta ”skitgörat” för det betyder att man oftast vinner bollen. När motståndarna blir griniga och ryter ifrån, då vet jag att jag lyckats och det ger mig mer energi.
Ni ligger fyra i tabellen och det har gått bra för dig. Du har till och med nämnts inför VM?
– Ja, jag tror att det var Expressens och SVT:s krönikörer som ville ha mig med. Synd att det inte är dom som sköter uttagningen, haha!
Saknar du landslaget?
– Nej, gör man bra ifrån sig så kommer man dit till slut, men det är inget jag tänker på. Jag spelade i landslaget 2009 till 2010. Blir det fler gånger så blir det.
Fotbollsframgångarna i all ära, det var ytterst nära att Petra satsade på en individuell idrott istället. Det var egentligen bara ett irriterande och ihållande illamående som satte stopp för en karriär i längdskidspåret.
– Jag var så fantastiskt nervös, säger hon med eftertryck. Jag kräktes inför varje lopp eftersom jag var så rädd att inte vinna.
Innan Petra slutade vid 15-årsålder hann hon med två SM-medaljer. Ändå var valet mellan sporterna inte svårt.
– I fotbollen är jag inte alls lika nervös. Det känns bättre på alla sätt.
Vinnarinstinkten från det individuella idrottandet har Petra framgångsrikt omsatt och anpassat till lagspelet.
26 år gammal stortrivs hon på planen.
Hon är lika elak. Men lite tystare.
– Tänk att jag behövde bli så gammal för att inse att det inte är någon mening med att snacka.
Men du tänker inte ändra spelstil?
– Nej, mitt motto är ”bara döda fiskar flyter med strömmen”.
Hur låter det på östgötska?
– Haha, det kan jag inte säga på beställning, då börjar jag bara skratta. Men det ska i alla fall vara ett rejält ”döö” på slutet.
anna.linden@corren.se