Det är två dagar före julafton när vi ses, men Nilla Fischer tycks inte tyngd av någon julstress alls när hon slår sig ned i fåtöljen mittemot.
Vi ska komma att tala om det sportsliga, om det plötsliga tränaravhoppet i LFC i slutet av säsongen och landslagssatsningen mot sommarens OS i Tokyo, men också om jämställdhet, hbtqi-engagemanget och svårigheterna som mötte Nilla när hon blev öppen med relationen till Mika, som hon idag är gift med.
På fotbollsplanen känner vi Nilla Fischer som en tuff, direkt hårdför, mittback med en självsäker aura som få motståndare vågar peta på.
På fotbollsgalan 2018, då hon tilldelades Diamantbollen, visade hon för första gången samma tuffa attityd vid sidan av planen när hon använde tacktalet till ett brandtal för ökad jämställdhet:
"Jämställdhet är något som gynnar oss alla men något som vi måste göra tillsammans. Och helt ärligt: We have no more fucks to give."
Är du så här tuff på insidan också?
– Nej. På planen känner jag mig tuff. Där är jag bekväm, jag vet vad jag kan och jag har uppnått det jag vill uppnå, förutom ett guld med landslaget. Men silver och brons är inte så illa pinkat heller.
– Däremot är jag inte bekväm med att stå längst fram och att alla lyssnar på mig. Men om jag ska göra mitt för att vi ska ta nästa steg då behöver jag göra det lite obekvämt för mig. Jag älskar att prestera, och tycker det är oerhört jobbigt att göra fel, så när jag ska hålla tal vill jag förbereda mig och göra det så bra jag kan.
Nilla berättar att människor hon möter, som bara har sett henne på fotbollsplanen, ofta blir förvånade över hennes personlighet.
– Almuth Schult, målvakten i Wolfsburg, blev jättebesviken när hon parades ihop i samma rum som mig på första träningslägret. Hon trodde jag var en sur bitch utan humor. Sen var vi rumskamrater alla åren jag var där.
Sedan talet på Fotbollsgalan har du ju frontat mycket av jämställdhetskampen inom fotbollen. När kände du att något behövde göras?
– När jag började i Malmö FF i 18-19-årsåldern. Klubben hade fem-sex bra träningsplaner men vi fick alltid vara på de sämre. Klubben sa alltid att vi skulle vara tacksamma för det vi fick. När du får höra att du ska vara tacksam över att du över huvud taget får och kan spela fotboll så är det lätt att den tacksamhetsskulden lever kvar i dig och gör att ditt perspektiv inte blir större än så.
Vad fick dig att ta steget och till slut hålla ett sånt tal inför svenska tv-publiken?
– Det var först när jag träffade Mika (Nillas fru) och hennes umgänge, bland annat hennes syster Sanna (Detlefsen), som jag förstod att jag kunde uttala mig och arbeta med frågan. De kom utifrån med ett helt annat jämställdhets- och genustänk och med mycket kunskap och utbildning i det. De sa tidigt till mig ”Hur kan ni acceptera att det är så här?”, ”Varför gör ni ingenting?”, ”Varför säger ni ingenting?”.
Har du fått lida för dina uttalanden?
– Jag har inte straffats med att inte få spela eller inte bli uttagen till något, men däremot många elaka kommentarer och hot på sociala medier. De handlar antingen om att jag som kvinna spelar fotboll eller att jag är tillsammans med en kvinna, eller både och.
– Som tur är så är det fler positiva, peppande kommentarer än negativa. Och jag försöker oftast låta någon annan, mest Mika, läsa igenom kommentarerna först och radera de värsta.
Hur reagerar du på kommentarerna?
– De positiva, när någon säger att det hjälpt dem, är väldigt peppande och då känner jag att det är värt kampen. De negativa är jobbigare. Sånt som är uppenbart skrivet av idioter är lättare att lägga undan, men ibland hänger det kvar i en. Det är både frustrerande och ledsamt att det finns människor som tycker att vi inte ska få spela fotboll. Eller att jag inte ska få ha barn med en kvinna. När någon säger att vi är avarter som förtjänar att dö så är det klart att det tar på en, även om man rent logiskt vet att det är ett pucko som sitter vid datorn och skriver.
Får det dig att vilja kliva ner från barrikaderna?
– Nej. I det sammanhanget är jag glad att jag är 36 år och trygg med mig själv, min familj och mitt umgänge. Jag är grundad i det. Det hade varit helt annorlunda om jag varit 20 år och fått det mot mig.
Du har berättat om att du också mötte tråkiga reaktioner när du blev öppen med din och Mikas relation. Vad har du för råd till den som vill komma ut med sin relation?
– Det kan vara extremt svårt att hitta styrkan för att göra som man själv vill. De flesta har två-tre personer som de litar på, som man kan lägga sitt liv i händerna på, och det hade jag. De fanns där för mig och gav mig trygghet och stöd. Sen får man lösa det andra senare. Man får känna efter om känslorna för partnern är värda att bryta en annan relation för en tid, eller för alltid.
Hur kände du att det var rätt med Mika, jämfört med tidigare relationer?
– Det kändes så mycket mer på alla sätt. I kärleken, intresset och rädslan. Rädslan fanns ju aldrig så länge jag träffade killar. Då behövde jag aldrig fundera på om det var okej eller inte. Första gången jag skulle träffa Mika så åkte jag tåg upp till Linköping i hemlighet och sen taxi genom stan med jackhuvan uppfälld. Så himla dumt. Faran att bli påkommen var något helt nytt för mig, allt var känslomässigt kaos. Till syvende och sist handlade det om att jag inte kunde avstå från att träffa henne.
Hur har Mika påverkat dig?
– Jag var ganska trygg i mig själv innan också, men nu är jag ännu tryggare. Jag känner att jag har så mycket mer att erbjuda än bara fotbollen. Jag känner inte längre att bara det går bra i fotbollen så är jag en bra person. Det kan ju också komma med åldern, allmänt. Oavsett så är det något som har skett med henne.
– En tydlig grej som ändrats är att jag inte är så långsur längre. Jag har tyckt att vissa saker bara kan tigas ut, men det funkar inte hemma nu. Det har hjälpt mig i andra relationer också, med familj och vänner. Att prata på riktigt om vad som känns.
Vad i den personliga utvecklingen har påverkat ditt idrottande?
– Framför allt att få barn. Nu finns knappt tid vare sig för att fira en seger eller sörja förlust. Tidigare har jag sagt att min relation kommer först, sedan fotbollen, även om det inte alltid varit sant. Men nu med barn är det sant, Neo kommer alltid först.
Ser du skillnader i hbtqi-acceptansen i det samhället som Neo växer upp i nu, jämfört med det du växte upp i på 80- och 90-talet?
– Ja absolut. Sen beror det ju på var han hamnar i världen och Sverige. Mycket har blivit bättre, vi har fått fler rättigheter, samtidigt som partier som SD växer. Skulle de komma till makten skulle en hbtqi-person kanske inte få skaffa barn längre. I stort har Sverige som land blivit bättre de senaste 30 åren, men att de främlingsfientliga partierna fått mer kraft över hela världen är skrämmande. Det gäller ju inte bara hbtqi-personer, men på så sätt är samhället på väg åt fel håll.
Hur är det vara förälder?
– Det är skrämmande att man inte kan bestämma över sitt barns uppväxt, vilka han ska umgås med och vilka inputs han ska få. Det handlar bara om som förälder att försöka göra honom till en så stark individ som är omtänksam och respekterar andra. Just nu har han lite svårt att dela med sig, men han är ju bara tre år (skratt).
Hur är idrottsrörelsen ur ett hbtqi-perspektiv?
– Jag har aldrig varit i ett herrlag men känslan är att vi damlag är en mer tillåtande miljö. Helt enkelt för att det finns fler öppna gaypersoner där. Många av de som kommit ut som gay inom herridrotten har gjort det efter karriären.
Hur ska man få killarna att våga komma ut tidigare?
– ”Locker room talk” är ett bra initiativ. Det gäller att ta tag i det redan från ungdomsåren hur man ska tala till varandra och vad som är okej, och inte okej, att säga. Att det finns folk som tar illa vid sig av nedsättande ord. Så ungdomar lär sig att sånt kan göra att människor inte vågar säga vilka de är.
– I många av de klassiska manliga idrotterna ska du vara tuff och hård, inte visa känslor, och ibland också tvingas igenom någon form av inkilning. Det är klart att ett sånt beteende inte är positivt för att en hbtqi-person ska våga öppna sig.
Tror du trashtalket, munhuggandet, påverkar detta också?
– Ja, definitivt.
Finns det ens sånt grovt språk mellan de tävlande inom damidrotten?
– Nej.
Vad beror det på?
– Vi lever i ett patriarkaliskt samhälle och det är så den typiska manligheten ska vara, i samhället och i idrotten. Männen är fostrade i den miljön och då går det vidare nedåt i åldrarna. Det är där det måste brytas. Båda könen vinner på ett mer jämställt samhälle. Och även icke-binära såklart. Jag tror en man mår bättre av att visa känslor utan att det ska ses som en svaghet.
I din sport fotboll finns det ju också, både bland pojkar och män.
– Ja och det är för mig helt oförståeligt. Vi elitidrottare hatar alla att förlora, men varför ska jag kalla någon ”jävla hora”?
Vad säger du när du tar i det värsta du kan mot en motståndare?
– ”Du är dum i huvudet” har jag väl sagt några gånger. Det är inte heller okej, även om det varit sällan. Jag har också sagt ”du kan ju inte spela fotboll över huvud taget”.
Förlora ja, kommer du att klara den dagen din son Neo slår dig i minigolf?
– Nej, då kommer jag sluta spela minigolf. Jag skulle inte låta honom vinna ens om vi spelade barnspelet fiskdamm. Det är därför jag väldigt sällan spelar sällskapsspel med kompisar eller familj för jag blir inte trevlig.
Föddes du så tävlingsinriktad?
– Jag tror inte att man föds med en vinnarskalle utan att man fostras till det. Jag blev det nog i umgänget med min tvillingbror och min storasyster och alla kompisar som bodde runt omkring och tävlade i allt möjligt.
Vad tycker du om den gångna säsongen i LFC?
– Lite både och. Vi hade ju som mål att slåss om SM-guldet men tappade kriget om toppplaceringarna lite för tidigt. Fyra är väl okej, så ska jag sammanfatta säsongen är den okej minus.
Var det en roligare säsong jämfört med 2019 då ni hade en del interna stridigheter som läckte ut?
– Ja, den var absolut väldigt mycket lättare. Känslan i laget var bättre detta året. Det var lättare att träna, att spela och lättare att förlora.
Ändå blev det lite turbulent med ett plötsligt tränarbyte i slutet av säsongen. Olof Unogård och William Strömberg ut och Andrée Jeglertz in. Många tyckte det kom feltajmat, vad tycker du?
– Det är klart att det inte var den bästa tajmingen innan matchen, det gav oss inte de bästa förutsättningarna mentalt att prestera just den helgen. Så tajmingen hade definitivt kunnat vara bättre. Samtidigt är det så fotbollen är, det är något vi måste hantera varje år, varje säsong att spelare eller ledare inte får förlängt eller försvinner. Det tillhör idrotten.
Hur har det varit att jobba med Olof och William?
– Det har varit roligt. De är två människor, speciellt Wille som tycker om att slänga käft så det har varit kul. Hoppas verkligen på att de går vidare i sina karriärer och lyckas där.
Jag har förstått att det är tuffare träningar nu sedan Jeglertz tog över. Passar det dig?
– Ja, det är fler träningsdagar och tuffare pass. Just nu är det bara på egen hand, lagträningen börjar 7 januari. Jag har lärt mig att jag måste träna hårt, och varva med lättare pass, för att vara i bra form.
Hur ser du på ditt landslagsår 2020?
– Ja, det har väl inte varit så superbra. Definitivt inte. Först var jag skadad och kom inte med till Algarve med motiveringen att jag inte var redo för 90 minuter. Jag hade önskat mig mer från landslagsåret för egen del, med mer speltid, men det är fantastiskt bra av oss att återigen ha kvalificerat oss till ett mästerskap.
Siktar du på både OS i sommar och EM 2022?
– Jag har ett år kvar på kontraktet med LFC och siktar absolut på OS. Sen får vi se, jag tar ett år i taget. OS i Japan känns fantastiskt kul och EM i England året efter likaså.
Kan den hårda träningen här hemma vara bra för landslagssatsningen och hoppet om mer speltid där?
– Ja, jag tror det. Jag älskar att gå i gymmet. Jag har ett litet minigym i ladan där hemma där jag välter ner diverse grejer med skivstången. Det är kul.
Ni bor på landet utanför Linghem, är det där du ska starta hundpensionat efter karriären?
– Ja, det är min dröm.
Fotnot: "Locker room talk" är en organisation, grundad i Finspång av Shanga Aziz och Rogerio Silva, som utbildar killar i jämställdhet och schyssta attityder.