Redan klara superettan-laget Helsingborg utnyttjade virrigheten och öppenheten i IFK-försvaret och dunkade in 4–3 innan paus.
Fler mål blev det inte, trots ett allt mer desperat IFK efter paus. En seger hade räckt för en tredjeplats men nu halkade laget ner till sjätte istället.
Till och med Mjällby gick om på slutet.
Ett ovärdigt slut på en synnerligen märklig säsong, inte bara för corona.
Hur summerar man annars 30 omgångar där IFK:s prestationer och resultat har pendlat så friskt/sjukt?
Fallet från toppen bort från guldstriden river upp både sår, funderingar och frustration hos supportrar, ledare och spelare.
Ni kommer ihåg va? IFK ledde alltså allsvenskan med sju poäng efter åtta omgångar. Sead Haksabanovic rekordvärvades och därefter dunkade klubben på med att plocka hem Linus Wahlqvist och addera med Linus Hallenius.
Kusinen från landet, yes jag lånar Peter Hunts ord, bröstade upp sig på ett sällan skådat sätt. Det var ett statement och ett kaxigt långfinger mitt i coronakrisen. Guldet skulle tillbaka till stan.
Ni vet hur det gick med det, även om många säkert vill förtränga det rekordhöga fallet.
Tio matcher senare var MFF elva poäng före. Drömmen krasades på ett episkt brutalt sätt.
Att reda ut den negativa orsakskedjan kräver nästan ett par parallella doktorsavhandlingar i ämnen som psykologi och fotbollstaktik. IFK har flaggat för en grundlig analys av vad som gick snett och det lär säkert mynna ut i en riktningsförändring. Den komplexa och snudd på omänskliga managerrollen kanske skrotas exempelvis?
Det finns ett par brister och förklaringar, somliga mer uppenbara än andra. De flesta hänger också ihop med varandra:
Det oväntade och tidiga guldrycket, som ingen var förberedd på, skapade förväntningar och en press som laget inte klarade av att leva upp till.
Gruppdynamiken rubbades när nya etablerade namn skulle tryckas in i en redan färgstark trupp.
Bärande spelare tappade formen.
Laget ville spela en attraktiv anfallsfotboll men blev för offensivt balanserat och straffades.
Sen är det det vanliga som man kan kasta in i amatöranalysmixen, och som det sällan går att gardera sig mot: marginaler emot sig vid fel tillfällen.
Här kan man också krydda på med domardebaclet. Ärligt talat, IFK landade på klart minus här sett över hela säsongen. Tre straffar mot Falkenberg kompenserade inte en mängd andra märkliga domslut i form av bortdömda mål, halvbilliga straffar och annat i de tidigare matcherna.
Mitt i den halvdystra sammanfattningen ska självklart ett par positiva utropstecken lyftas fram också.17-årige Ísak Bergmann Jóhannessons genombrott, så klart, liksom Christoffer Nymans skyttekungstitel. Vad mer? två tunga miljonförsäljningar av Rasmus Lauritsen och Pontus Almqvist som räddade den ekonomiska delen av det här corona-slukåret. Etc.
Det är många frågetecken att reda ut innan allsvenskan 2021 drar igång. Blir Jens Gustafsson kvar? Kommer någon av de med utgående kontrakt, Isak Pettersson, Simon Thern, Filip Dagerstål, Andreas Blomqvist eller Lars Krogh Gerson, att förlänga? Vem eller vilka kommer in?
Inte minst, en bit utanför IFK:s beslutsradie, hur kommer coronasituationen utvecklas över vintern?
Det vore ju jäkligt kul att se lite folk på Östgötaporten nästa år, för att uttrycka det milt. Eller framför allt höra – Krunegård har väntat hela året på att få lite körhjälp i inmarschlåten.
Förlåt, Platinumcars Arena ska det vara.