– Jag bor där borta. Det är väl en rätt bra vristträff hit till arenan.
Erik tar emot på Behrn Arena och pekar bort mot ett blått hyreshus där han och sambon Maria bor. Och som han säger, det är inte mer än drygt 100 meter till ÖSK:s omklädningsrum därifrån. Han slår in koden till ytterdörren och en av de första vi stöter på är huvudtränaren Alexander Axén.
De växlar några ord med varsin kaffemugg i näven.
– Han är kanonbra, säger Erik. En tränare som passar mig perfekt. Han har ett väldigt stort fotbollskunnande, är väldigt social, tar sig tid för alla hela tiden, men har också en stor respekt med sig. Han vill att vi ska spela på ett sätt som jag gillar, att vi ska försvara oss aggressivt och komma snabbt till anfall när vi vunnit bollen.
ÖSK har gjort en väldigt bra försäsong och är bland annat i final i Svenska Cupen där man får möta IFK Göteborg på bortaplan den 17 maj.
Men någon risk för att laget ska få hybris av den starten finns inte.
– Det är tränarna väldigt noga med att påpeka vid varje träning. En seger får inte stiga oss åt huvudet, man har alltid en ny match på gång som ska vinnas.
Årets Allsvenska startar nästa helg, för ÖSK:s del med bortamatch mot IFK Norrköping.
Men vi stannar först till lite vid en annan händelse i Eriks liv som väntar runt hörnet. Om några veckor ska han nämligen bli pappa för första gången.
– 18 april är det beräknat. Det ska bli otroligt kul. Ett nytt liv väntar och man vet inte alls hur det kommer att bli. Man åker två personer till sjukhuset och är tre när man kommer hem. Det måste vara en speciell känsla.
Hur har du förberett dig?
– Kan man det? Jag tror inte det. Man får ta det från dag till dag. Men jag fick en bok av min sambo i julklapp som jag plöjt igenom. Det var en pappa som hade skrivit om hur det är att vara pappa och den var faktiskt grymt bra.
Om vi backar tillbaka till fotbollen, du har redan till din andra säsong utsetts till en två lagkaptener?
– Jo, så är det. Robert Åhman Persson har bindeln, men jag finns där bakom. Jag gillar ansvar och det är kanske mitt sätt att vara, plus att jag faktiskt är bland de äldre i laget med mina 28 år.
– Jag har haft bra läromästare i Hallingström (Daniel) och Fimpen (Henrik Gustavsson) i ÅFF. De var grymma på att gå i bräschen för de andra och vara ett föredöme både på och utanför planen.
Snart 29 år, börjar du redan nu se slutet på karriären?
– Nej, jag hoppas jag har många år kvar. Jag försöker inte tänka så, jag vill leva här och nu och bara tänka nästa träning, nästa match.
Många spelare försvinner utomlands. Lockar det dig?
– Absolut. Det lockar väl alla fotbollsspelare, men ju längre tiden går desto svårare blir det. Men skulle jag få chansen skulle jag noga överväga det och det kan gå fort i den här branschen. Det kan ju om inte annat Anton Tinnerholm berätta allt om. För ett år sen spelade han i ÅFF, nu har han spelat Champions League och i landslaget.
Hinner du njuta av den situation du är i nu? Det är rätt många spelare i Sverige som aldrig kommer i närheten av Allsvenskan.
– Ja, jo, man försöker nog. Man tänker ibland att man har det jäkligt bra. Även om det är en speciell livsstil så är det få förunnat att ha det så här.
När njuter du som mest?
– Efter en seger. Det finns inget som slår det.
Vilken är den svåraste spelaren att möta?
– Marcus Rosenberg är ju bra, det får man ge honom.
Vilken match blir den roligaste att spela?
– Hammarby på ett fullsatt Tele 2 Arena kommer förstås att bli speciellt.