Det svängde, krängde och regnade.
IFK Norrköping–AIK slutade 2–2 och går vi på hur Peking-segern försvann i nät med Sebastian Larssons straff – och brottningsgreppet Henok Goitom skickade in runt Henrik Castegrens hals på stopptid, så var det inte direkt sång och dansnummer i Kamraterna över den pinnen.
Det blir ett slag om Europaplatsen, ett lurigt program återstår för IFK och det råder akut forwardsbrist för Jens Gustafsson som till stor del räddas för att Jonathan Levi drar ett så pass tungt lass.
Men i stället för att kalkylera och klura på hur många poäng som krävs, vilket lag av Europaplatsaspiranterna som har det enklaste respektive svåraste spelprogrammet framför sig, så väller det in en ny debatt om avgörande situationer, uteblivna straffar och straffar som blev av.
Vi blir inte av med den här pandemin, heller.
Simon Thern brann av på ett sätt som vi inte sett tidigare efter slutsignalen mot AIK och Jens Gustafsson som tidigare stack skallen i sanden varje gång han fick en fråga om olika domslut, tröttnade på den diplomatiska approachen när Ola Toivonen sänkte Eric Smith med en armbåge och har varit mer ifrågasättande efter det.
Det är ingen rolig utveckling eller debatt.
Ingen vill ha den men det är svårt att stå utanför diskussionen som lätt sticker iväg på sidospår och förlorar trovärdighet när konspirationsteorier blandas ihop med åsikter.
VAR, gapar någon. Nej, skriker en annan.
IFK Norrköping har åkt på ett par direkt poängavgörande domslut där inte ens ett par förstärkta Pontus Almqvist-aktioner räddar upp lite av devisen att det jämnar ut sig över en säsong.
Det är ett kollektiv svagt år för männen i mitten och det var Sten Johanzon, domarobservatören, först att medge när jag pratade med honom för en månad sedan och det är för lite kvar av fotbollssäsongen för att det ska sluta på plus, eller break even.
Avgörande i ett framtidsperspektiv, för att inte fotbollen ska fastna i en ogynnsam situation och bidra till ett (förstärkt) förakt mot en yrkesgrupp som är avgörande för hela idrottsrörelsen, är att inte slarva i utvärderingen.
Det ska inte hållas tillbaka en centimeter när det är dags att analysera och summera det här på alla sätt speciella fotbollsåret.
Du kan vara hur fit som helst, orka löpa med i omställningarna i 90 plus stopptid men släpar spelförståelsen och speluppfattningen efter är det inte mycket värt.
Det är här vi har den största boven. Det är här det finns tydliga brister.
Spelarna testar, bänder och kliver över gränser för att vinna fördelar. En ständigt förfinad process som knäckt domarnas kod, inte tvärtom.
Fotbollen går snabbare och snabbare.
Det är ett smärre helvete att uppfatta allt, med eller utan teknologisk hjälp, men du kommer definitivt inte att kunna döma en match och ta rätt beslut om du står och stampar med samma ögon som för fem-sex år sedan.
Och sprider inte klarhet eller besked i situationen med att säga:
"Det finns mycket vi skulle kunna säga om nivån på spelare men det skulle vi aldrig göra. Jag tycker inte att domarna är sämre än spelarna i allsvenskan".
Snedspark, Johannesson. Osmaklig avsaknad av ödmjukhet.
Just nu är det klasskillnad i spelförståelse för att skaffa sig övertag.
Vad som kan göras bortom att undvika klumpiga rasistiska uttalanden, undgå stjäla bakmaskiner och hålla sig ifrån grova bedrägerier är att jobba ikapp spelarnas försprång.
Det kan göras utan att behöva skeppas till en öde ö.