Aronsson hann även med ett par landskamper för det svenska damlandslaget.
Maria Aronssons kropp har börjat säga ifrån på allvar.
– Jag är inte skadad, det gör bara så ont överallt. Spelar jag match en lördag sitter det i till onsdag. Det är stelt och jag har svårt att gå i trappor. Som tur är så har jag ett jobb där jag går 30 000 steg om dagen, ett vanligt kontorsarbete hade inte funkat.
Hon har ingen åldersnoja och skrattar åt det faktum att lagkamraten i Kenty, Emma Bülow, föddes samma år som hon gjorde sin första landskamp.
Och att några av Kentyspelarna är födda 2002 – året då Maria Aronsson tog studenten.
– Det har inte varit lika roligt som när jag spelade i LFC eller i Malmö, det ska jag vara ärlig med. Men det känns bra att få ge något tillbaka, att få de yngre tjejerna att skratta eller att kunna hjälpa till. De som spelar på lägre nivå får sällan kontakt med någon som spelat högre upp, säger hon.
En annorlunda karriär har nått sitt slut. Själva elitsatsningen var över redan vid 26 års ålder då hon efter framgångsrika år i Linköping FC, LdB Malmö och landslaget sa tack och hej.
– Jag kan ångra det beslutet ibland, men just då kändes det helt rätt, säger hon.
Varför ville du inte fortsätta?
– Jag hade spelat i topplag i hela min karriär och ville inte vara i mitten.
Vad sa folk om det?
– Spelarna förstod. Och jag tror det var min pappa som sa att "när en dörr stängs så öppnas en annan".
Det blev några matcher med Kenty i söderettan innan ett sex års långt uppehåll som fotbollsspelare tog vid. Sen kom suget tillbaka, först via Katrineholmslaget Värmbol innan cirkeln slöts i Kenty där hon omskolades till mittback.
Säsongens sista match mot Tyresö blev också Maria Aronssons sista.
– Fredrik (Falkevall, tränaren) hjälpte mig att sluta, han såg på mig att det var dags. På måndagsträningarna sprang jag omkring och sa "aj" hela tiden och jag har massor med blåmärken på fötterna. Om det är för att jag är långsam eller för att andra gillar att sparka på mina fötter vet jag inte.
Maria Aronsson skrattar. I början på karriären var hon blyg och tog sällan till orda, nu pratar hon fritt och öppet.
Om landslaget och OS-chansen i Peking 2008:
– Jag blev inkallad sent och höll på att fastna på Arlanda på grund av att jag inte hade något visum. Jag lyckade få tag på landslagets sekreterare och på samma plan satt Lars-Åke Lagrell (dåvarande ordförande i fotbollförbundet) som sa att "visumkostnaden betalar jag". Jag spelade en kvart i kvartsfinalen.
Maria Aronsson i LFC-tröjan. På klassiska Folkungavallen.
Om nobben från LFC som 24-åring:
– Jag fattade ju vad LFC ville, men det tog väldigt lång tid innan jag blev inkallad och de gav beskedet. Jag var arg på förklaringen som handlade något om min utveckling. De ville ha Jessica Landström istället. Jag förstod inte varför de inte kunde ha oss båda i laget.
Efter sejouren i LFC bar det av till Malmö och Ldb Malmö för Aronsson. Här i en duell med ikonen Victoria Svensson. Aronsson hann spela med en hel del med och mot en hel del andra ikoner. I Ldb fanns spelare som Therese Sjögran, Manon Melis och Caroline Jönsson. Bästa som Aronsson någonsin mött? Malin Moström i Umeå.
Om de två åren i stjärnspäckade Ldb Malmö:
– Vi hade landslagsspelare på varenda plats, ändå lyckades vi inte vinna SM-guld. Umeå var för bra på den tiden. Men jag hade himla roligt i Malmö och hängde mycket där när jag slutat.
Maria Aronsson har tidigare jobbat som brevbärare vid sidan av fotbollskarriären. Nu jobbar hon på Biltema i Linköping.
Bästa allsvenska minnet:
– Jag hade otur som aldrig fick vinna något SM-guld. Det finaste jag minns är istället när vi vann svenska cupen mot Umeå på Gamliavallen 2006. På den tiden åkte man inte Gamliavallen och vann – speciellt inte då när Umeå var som allra bäst.
Latten är urdrucken. Maria Aronsson tar på sig jackan, svarar på några ytterligare frågor till vårt instagramkonto innan hon försvinner upp på Storgatan.
Stegen är lätta.